En av Sveriges mest okända fotbollsstjärnor genom tiderna men utan tvekan en av de mest framgångsrika både på och utanför fotbollsplanen.

Hans Jeppson spelade bara elva seriematcher för Charlton men historien innan och efter tiden i Charlton går bara att beskriva som fantastisk och häpnadsväckande. I mångt och mycket gjorde han det som annars bara återfinns i serierna i Buster eller för de som är lite äldre, Rekordmagasinet.

Hans föddes 1925 i Kungsbacka och redan här börjar kopplingarna till litteraturens/seriernas värld, hans far var nämligen bagare och tankarna förs ovillkorligen till Åshöjden och Bagarn. Som många andra stora idrottsmän från denna tidsepok var han även framstående i andra idrotter och blev bland annat svensk skolmästare i tennis. Valet föll dock till slut på fotboll och den karriären skulle bli framgångsrik fast med, för utomstående, oväntat slut. Karriären tog fart i Örgryte och genom framgångarna där fick han något oväntat spela i ett lag uttaget av presskåren mot landslaget 1948. Hans hade hela tiden planer för tiden efter fotbollen och satsade hårt på sin utbildning under tiden som fotbollsspelare. Tack vare detta accepterade han ett bud från Djurgården dit han gick 1949, anledningen var att han skulle genomgå reservofficers-utbildning på Karlbergs kadettskola. Starten på karriären i Djurgården blev väl inte direkt guldkantad i och med att laget blivit degraderat säsongen innan så det blev till att harva i en division lägre än väntat. De vann dock serien kommande säsong och var tillbaka i finrummet, mycket tack vara Jeppson som vann skytteligan.

Under tiden i Djurgården som tog slut 1951 hann han med smått otroliga 163 mål på 100 matcher, en framfart som inte kunde lämna någon oberörd och Jeppson var självskriven i det svenska landslaget som 1950 åkte till VM i Brasilien. Jeppson spelade center i ett tremannaanfall som förutom honom själv bestod av inte helt okända Calle Palmér och Lennart ”Nacka” Skoglund. Sverige slutade som bekant trea och Jeppson gjorde två mål i segermatchen mot Italien. Detta gjorde att de Italienska klubbarna fick upp ögonen för honom men innan han skulle hamna i serie A blev det alltså en kort men oerhört framgångsrik period i Charlton.

Djurgården hade 1950 en f d Charltonspelare som tränare vid namn Dai Astley (32 mål på 105 matcher för Charlton 1927-1931). Dai som förmodligen inte är särskilt välbekant för dagens Charltonsupporters kontaktade Charltons dåvarande och förmodligen mer kände tränaren Jimmy Seed. Jeppson som under vinteruppehållet 1950/51 skulle förkovra sina kunskaper i det engelska språket i London knöts till ett Charlton i kris och gjorde debut i ett lag som låg på nästsista plats i ligan. I och med detta blev Jeppson den andre svensken att spela i högsta divisionen i England. Säsongen innan hade Dan Ekner spelat fyra matcher för Portsmouth som vann ligan det året. Efter Jeppson skulle det dröja nästan 40 år innan näste svensk skulle spela i samma liga vilket råkade bli tre på samma säsong: Stefan Rehn, Glenn Hysén och Roland Nilsson.

Hans tid i Charlton blev alltså inte lång men den lämnade avtryck som aldrig kommer att försvinna i klubbens historieböcker. I debutmatchen 13/1 1951mot Sheffield W spelade han fram till 1-1 och gjorde sedan själv det avgörande 2-1 målet. Kommande match mot Manchester U deltog Jeppson inte i och Charlton förlorade. Det var dock den enda förlusten på nio matcher efter han kom till klubben. Totalt blev det 9 mål på 11 ligamatcher samt 3 mål i 1 träningsmatch, sammanlagt 12 mål på lika många matcher! Ett enastående resultat för sig och ännu mer fantastiskt med tanke på att han gjorde det för ett lag som var på väg att trilla ur serien. Med en avslutare som Jeppson i laget skulle Charlton idag vara ett lag för Champions Leauge. Arsenalspelarna skulle definitivt våndas att ställas mot en av de få spelarna som gjort hat-trick på Highbury, vilket Hans presterade i vinsten med 5-2 våren 1951.

Den goda tiden med Jeppson i laget tog slut 31/3 det året i en hemmamatch mot de regerande mästarna Portsmouth en match som Charlton förlorade med 1-0. Jeppson insats för laget hyllades av klubben genom att han utsågs till lagkapten i sin 11:e och sista match för klubben. Det blev dock ingen avskedsfest för Jeppson hade bråttom hem till Sverige för att fullgöra sin utbildning vilket resulterade i en ganska märklig sorti. Direkt efter match promenerade han bort till färjan vid Greenwich för att ta sig in till centrala London och sedan raskt vidare hem till Sverige. Under sejouren i Charlton vann laget 7 matcher, spelade 2 oavgjorda och förlorade 3 och gjorde totalt 20 mål. Jeppsons eget facit var 7 vinster, 2 oavgjorda, 2 förluster och 9 mål! Charlton klarade kontraktet med 5 poängs marginal och Jeppsons betydelse för den utgången är odiskutabel. Charltons tränare Jimmy Seed skrädde heller inte på orden när han ansåg att Hans Jeppson var världens bäste centerforward.

Karriären fortsatte alltså i Djurgården några månader till innan han köptes av Atalanta för £18 000 vilket motsvarade 260 000:-, men det skulle bli värre. I Atalanta fick han upprepa bravaden att hjälpa till att hålla kvar sitt lag i högsta divisionen då Atalanta redan säsongen innan kämpat för att klara sig kvar i högsta divisionen. Jeppson gör återigen succé med bland annat 22 mål och utses av de italienska sportjournalisterna till ligans bäste spelare.

Framgångarna lämnade naturligtvis ingen oberörd i det fotbollstokiga landet och inför säsongen 1952/53 surrar ryktena om vilken storklubb han skulle gå till, främst figurerade Inter och Napoli. Till slut blir det ändå Napoli och anledningen var en rik skeppsredares vallöfte inför ett borgmästarval. Löftet löd ”om ni väljer mig till borgmästare skall jag köpa den bästa forwarden som finns att köpa för pengar i Italien”. Övergången innebar om inte den högsta så en av de högsta köpeskillingarna fotbollsvärlden då hade upplevt, smått svindlande 105 000 000 lire! Detta resulterade att han fick smeknamnet 105:an. I engelska pund motsvarade det ca £60 000, en ökning av marknadsvärdet med 333% på ett år, i klass med Ericssonaktien det sista året alltså(2003/04). Med köpeskillingen i kronor och pund 1951 och sedan pund 1952 kan man räkna sig fram till att han kostade Napoli ca 867 000:-, vilket uppräknat till dagens penningbelopp motsvara ca 11 000 000:-!!!

Åren gick och när fotbollsfebern hemma i Sverige börjar stiga inför VM på hemmaplan 1958 avslutar Jeppson oväntat sin fotbollskarriär. Oväntat för de flesta men inte för honom själv. Han hade nämligen långt tidigare, efter att ha läst en artikel skriven av en före detta fotbollsspelare, att karriären tog slut vid 32 års ålder. Förbundskaptenen för det svenska landslaget gör ett sista utspel när han försöker få med Jeppson i en vänskapsmatch mot Finland hösten 1957 i en upptakt inför VM och trots att det känns lockande tackar Jeppson nej. Den civila karriären tog vid och åren inom affärsvärlden blev många och även här, framgångsrika. Bland ett antal höga chefsposter kan man bland annat finna handelssekreterare i Milano, verkställande direktör för Atlas Copco i Chile och i Belgien samt chef för Volvo BM i Bergamo.

De uppgifter jag fått tag i slutar vid 1998 och då var Hans Jeppson vid god vigör och bodde i Rom. I en intervju från 1998 säger Jeppson att han hade stor nytta av de saker han lärde sig under tiden i Charlton och att det spelade en stor roll för hans senare karriär och framgångar på fotbollsplanen.

Hans Jeppson somnade in i sitt hem i Rom 21 februari 2013, 87 år ung och är begravd på Gamla kyrkogården i Kungsbacka. Hans cirkel var därmed sluten, tillbaka där hans liv började 1925. Vila i frid, du kommer alltid att minnas för dina insatser för Charlton!

För ytterligare läsning om Hans Jeppson rekommenderas:

Björn Ranelids betraktelse 
The Gentleman Ultra

Källor: Djurgårdens 100-års jubileumsbok samt Valley Review 15/8 1998.

Artikeln skriven av Lars Liljegren 2005-03-20, uppdaterad 2013-02-22.och 2022-07-07.