International Supporters Day Oktober 2022 (eller Årets Hälsoresa)

Efter ett ofrivilligt uppehåll på tre år var det så äntligen dags för den årliga fotbollsresan som varit ett signum under klubbens hela existens och som till och med började året innan, dvs. 2004. Programmet har aldrig varit mer välfyllt trots att vi hela tiden höll oss på "hemmaplan" och glädjande så slog vi nytt rekord i antalet deltagande, hela 19 stycken! Med tanke på hur Charltons match mot Ipswich slutade är frågan, hur ska vi någonsin kunna toppa det här?

Prolog

Som vanligt har inte alla samma förutsättningar att delta lika länge och med tanke på att resans längd blir olika lång beronde på varifrån man startar så varierade antalet deltagare från dag till dag men fullt antal deltagare hade vi på lördagen i den historiska och ikoniska matchen mot Ipswich. 

Tillsammans med våra tyska vänner i German Addicks, Marc och Matthias, hade vi skapat en diger agenda som Charlton antog och sträckte sig från fredag till söndag. Våra propåer gentemot klubben började strax efter den tidigare ISD i mars 2022 men intensifierades i början av augusti så fort matchprogrammet var lottat. Efter ett antal möten med klubben så kunde vi slutligen fastslå Charlton - Ipswich 29 oktober som höstens ISD. Till följd av fotbolls-VM i november var det rekordtidig start för ligan i slutet av juli och när vi redan kring den 10 augusti kunde fastställa datum för vår resa innebar det i sin tur att vi hade 2½ månad tillgodo för att boka flyg, måste vara rekord det med. För att vara på plats i tid påbörjades våra resor som sagt vid olika tidpunkter men vi tar allt i kronologisk ordning.

Torsdag 27  Oktober

Min vana trogen nyttjade jag SL-trafiken ut till Arlanda när möjligheten ges, dvs. om avgången inte är okristligt tidig. Känns skönare att i lite mer sakta mak närma sig flygplatsen via pendeltåg och buss än att kastas direkt in i det hetsigare flygplatstempot som Arlanda Express eller flygbussarna längs med motorvägen erbjuder. Efter alla skräckhistorier med timslånga köer till säkerhetskontrollen under och efter pandemin var det även skönt att kunna glida in efter bara några minuter i kön med den mer normala framförhållningstiden två timmar. Standard är också att jag möter upp Gunnar på Arlanda, han är alltid redan på plats och hade denna gång, precis som vanligt, redan hunnit få i sig resans första öl. På väg mot baren kände jag bakifrån igen en man med något haltande gång och mycket rätt var det Mats som transfererade sig från sitt plan från Umeå, nyligen opererad i foten. Det blev ett glatt återseende och lite väkomstdricka på det tack vare Gunnar. Det saknades bara en person för denna flighten, nämligen Richard. Han brukar alltid vara i tid så vi blev lite konfunderade men efter ett samtal kunde vi lugnt konstatera att han redan var på plats, han hade redan passerat passkontrollen! Vi kunde torrskodda passera gränskontrollen utan problem och väl på andra sidan hägrades det nya drycker. Medan vi satt där och lät stämningen kring den kommande resan omfamna oss började himlen spricka upp och när det väl var tid att kliva ombord sken solen från en nästan klarblå himmel, ett gott omen?

Separata bokningar ger separata sittplatser så vi satt spridda över hela planet. Om man har tur så får man en trevlig granne att språka med och den här resan hade jag en vådlig tur. Killen som satt i stolen bredvid mig var på väg till London för att titta på en konsert med ett gammalt punkband, The Damned. Visade sig att även bandet med stark Charltonanknytning Skids (Into The Valley) var med på samma konsert. 80-talsnostalgin hängde således tung över samtalet och anknytningen till Charlton blev ju helt otroligt stark när det visade sig att han kom från Tavelsjö av alla ställen i Sverige och hans bror hade gått i samma klass som Jesper Blomqvist. Omen efter omen och alla var positiva, kändes helt otroligt bra! När mitt pass sedan fungerade i självscanningskontrollen för första gången under dess giltighetstid så kunde man bara utropa BINGO! I och med att man kan åka på sitt kreditkort direkt i spärren från Gatwick airport så gick resan in mot London både snabbt och smidigt. Efter ett snabbt byte vid London Bridge så var vi snart i Greenwich och promenerade raskt de resterande metrarna uppför Greenwich High Road till Premier Inn Hotel. Vi var hungirga som en hel indianstam och att vi passerade The Golden Chippy precis innan hotellet gjorde inte att hungern stillades. Väl framme väntade om möjligt en ännu hungrigare Benno så det blev en mycket snabb incheckning för att snabbt korsa gatan och beställa den för dessa resor traditionella Fish'n Chips som sköljs ner med ett par Abbot Ale. Satt som vanligt som en smäck!

Efter en både sen och lång lunch så blev det en kort installation på hotellet varpå vi sedan tog en promenad ner till The Mitre för att ta den första "riktiga" pinten på resan. Kort därefter anslöt Jeff som mer eller mindre kom direkt från jobbet. Han skulle egentligen varit på en annan "retrokonsert" med Scritty Politti men den blev inställd med kort varsel så han anslöt till oss istället. Alltid lika trevligt att fördriva tiden med Jeff, denne vältalige och välartade gosse! Vi fortsatte upp till Richard 1 som hade blivit lite större sedan vi var här senast. Tidigare låg den konkurrerande The Greenwich Union vägg i vägg men ägarna till Richard 1 har alltså köpt upp den lokalen och de har sedan slagits ihop med varandra under 2021. Richard 1 har funnits här sedan slutet av 1800-talet men trots att det hänt mycket där under den tiden så är nutidshistorien kanske än mer intressant. Bara några hus bort på samma gata bor Liz Truss, japp precis hon som tog över efter BoJo. Det visar sig att det var på den här puben som hon och hennes finansminister plus ett par personer till från den innersta kretsen satt och knåpade ihop den ekonomiska planen som skulle föra landet mot en stadig konkurs och som sedermera först resulterade i att finansministern fick gå och bära hundhuvudet men som bara några dagar senare ledde till att även Liz Truss fick avgå och därmed gå till historien som den premiärminister i Strobritannien som suttit kortast tid. Lite senare på kvällen anslöt även Sven-Åke och Tobias som han komma lite i brittisk stämning innan det var dags att knyta ihop säcken för dagen. Lite sömn behövde vi för fredagens program var tämligen späckat! Det visade sig att Sven-Åke och Tobias hade åkt med samma plan och samma tunnelbana in från Heathrow som Lars, Sixten&Co, det framgick av deras beskrivning av tunnelbaneresan. De hade aldrig träffats tidigare så de visste dock inte vilka de var då, slumpen är alltid närvarande. På vägen tillbaka till hotellet korsades vår väg av en räv, ett gott omen? Oklart men även om det blir allt vanligare med rävar i centrala London så är det inte det första man förväntar sig att se och förvånade blev vi!
 

loading...

Fredag 28 Oktober

Allt medan vi sov gott så var det full verksamhet i Skåne. Redan strax efter kl 4 steg dagens jubilar Skomagarn upp rosenkindad för en promenad iväg till Knutpunkten för att där tillsammans med Magnus ta en liten trevlig nattbuss från Oslo som stannade till i Helsingborg och åkte vidare till Kastrup. Klockan hade inte ens slagit 6 innan första biran stod på bordet. Och då var det nog inte dagens första klunkar, ryktades något om "frukost" på bussen också... Några timmar senare genomförde Valen och Delfinen samma resa men under något mer kristliga tider. Efter vissa överläggningar med gränskontrollen så släpptes Valen till slut in i drottningens land, det var något med att hans pass var så nytt så han hade väl inte hunnit att registrera det i förväg.

Allt under tiden detta utspelade sig började vi så sakteliga skrapa oss samman och ta DLR till Lewisham för att inta en gigantisk frukost på det legendariska Maggie's. Den som går hungrig därifrån tycker definitivt inte om engelsk frukost. Tanken var att vi skulle möta upp våra tyska vänner här men de var någon timme sen så vi gick om varandra. Lagom som vi var mitt i att åtnjuta denna gastronomiska upplevelse (och det dessutom utomhus) så hade Stefan och Hasse tagit sig ned till Arlanda och grundade med dagens första B-vitaminintag. När vi kom tillbaka till hotellet hade Skomagarn och Magnus kommit fram och de var lika hungriga och lika sugna på en Fish'n Chips som vi hade varit dagen innan. Som två alkisar utanför Systembolaget kl 10 en måndagmorgon stod de och trampade utanför The Golden Chippy ett par minuter i 12 i väntan på att de skulle dra upp jalusierna. 

Mätta och nöjda kunde vi alla sedan samlas vid halv ett för att göra oss iordning för dagens stora event, ett besök på Sparrows Lane, Charltons träningsanläggning i New Eltham. Väl framme efter en seightseeing med pendeltåg genom Greenwich förorter hade vi gott om tid på oss så vi hann med ett pit-stop och lägligt nog låg The Beehive inom synhåll från järnvägsstationen. En ståtlig byggnad där det funnits en pub sedan länge, under namnet The Beehive sedan 1897. Vädret var strålande och det var fantastiskt skönt att slå sig ned vid ett av borden utomhus och inmundiga goda drycker ackompanjerat av höstsolens värmande strålar. Efter ett tag anslöt Guy från International Addicks och han fick ett varmt välkomnande. Efter ett par pints var det så dags att bege sig den sista knappa kilometern till Sparrows Lane, en promenad genom ett område med klassiska viktorianska tvåvåningsradhus. Om det inte vore för gatans bredd skulle det lika gärna ha varit Floyd Road i Charlton. 

Vid entrén, en enkel "portacabin", mötte vi Christos och Andrea som var vårt värdpar för dagen. På parkeringen utanför blev det även kärt återseende med övriga tyska tillresta supportrar med Marc i spetsen. Väl inne på området blev vi mötta av legendaren Keith Peacock som blev vår följeslagare under hela guidningen. En mycket trevlig man som trots sina 77 år var oerhört energisk och som bär på historier som skulle kunna fylla flertalet intressanta böcker. Besöket var tänkt att hålla på ca 90 minuter men det blev nog närmare 150. Vi fick träffa några av spelarna, de som inte redan hade åkt hem för dagen, bl.a. Miles Leaburn som höll på med rehab. Ben Garner tog sid tid och kom och pratade en bra stund med oss. En mycket trevlig kille som verkade väldigt uppriktig och inte hymlade eller försökte försköna. Framgick tydligt mellan raderna att han inte hade fått de förutsättningarna som han hade förväntat sig och att han var lite frustrerad över de uteblivna framgångarna. (vad vi inte visste då var att framgångarna skulle dröja ordentligt och att Garner inte skulle vara kvar och få njuta av dem). Vi träffade även Tracey Leaburn (Miles mamma), klubbens extramamma åt alla ynglingar och en alltiallofixare med den grandiosa titeln Head of 1st Team Player Care. 

Efter att vi även hade varit uppe och tittat på damernas anläggning som ligger ett etage ovanför huvudanläggningen blev vi inbjudna till kantinen där klubben bjöd på wraps, smörgåsar, te/kaffe/juice mm, mycket trevligt. Medan vi satt där fick vi ytterligare några besök som berättade om klubben och dess olika verksamheter, bl.a. damlagets huvudtränare Karen Hill. Även om damerna numera återfinns under samma tak som herrarna och att båda lagen har sin hemvist för träning på Sparrows Lane så är det fortfarande en milsvid skillnad i förutsättningar och naturligtvis i löner och förmåner. Damerna får i alla fall en slags minimilön som gör att de flesta kan få täckning för sina löpande kostnader om de är flera som delar på en lägenhet eller om de har möjlighet att bo kvar hemma. Att de nästan aldrig får spela några matcher på The Valley tycker jag är väldigt dåligt. 

Efter att även ha tittat in i det omfattande tröjrummet där det finns en ocean av tröjor, det krävs hela 12 uppsättningar av tröjor för att täcka hela säsongen. Varje cup har sina emblem och ligan har sitt. För att slippa trycka upp 12 uppsättningar för alla spelare och tröjvarianter, hemma-, borta- och reservställ, så trycks tröjorna för cuperna upp strax innan matcherna. Utöver alla dessa kombinationer så tillkommer även de långärmade varianterna, många tröjor blir det! Medan vi funderade över antalet tröjor som åtgår mumsade Valen och Delfinen i sig Fish'n Chips på The Golden Chippy. Vi strålade samman på hotellet innan det var dags för dagens sista punkt på den officiella dagordningen, en internationell sammankomst på The Royal Oak.

Royal Oak är helt fullbesatt en matchdag och även andra kvällar kan det vara tämligen välfrekventerat men den här fredagskvällen var det i stort sett bara internationella Charltonsupportrar närvarande. Cristos och Andrea var där liksom Millie Edmundson, känd vloggare inom Charltonvärlden liksom numera även Youth Advisory inom klubben. Det blev ett trevligt samkväm där Charlton stod för den största delen av notan och Skomagarn fick vacker sång sjungen på sin födelsedag. Vi tog vägen förbi The Valley och en take-away-kebab innan vi tog tåget tillbaka till Greenwich för vidare äventyr innan det var dags för välförtjänt vila innan lördagens huvudnummer. Ungefär samtidigt så landade Victor och Per-Inge som hade tagit ett lite senare flyg från Köpenhamn.
 

loading...

Lördag 29 Oktober

Strax efter 8 lättade vi ankar från Greenwich för att ta oss med buss 177 till Charlton där det var samling utanför The Valley 08:45. Solen sken från en klarblå himmel och det kändes som en svensk vårdagsmorgon när den är som bäst! Förutom ett gäng svenskar och tyskar hittade vi även ett gäng islänningar, några från nederländerna, en skotte och en israel som alla stod och väntade vid Sam Bartram statyn på den annars nästan helt öde parkeringsplatsen. Vid 9-tiden hade alla kommit förutom Stefan och Hasse som bodde på

"fel sida av stan" men de anslöt lite senare under den guidade turen som med excellens genomfördes av Terry Smith. Det blev en helt annan rundtur än den som jag själv var med om i slutet av mars och vi började i "teatern" där presskonferenserna brukar hållas. Under tiden vi spelade i Premier League var det oftast fullsatt här efter en match, idag är det mer de närmast sörjande vilket kan vara en anledning till att man sällan får se några bilder över "publiken". T.ex. efter en match hemma mot Stevenage är det på sin höjd tre personer som ställer frågor och fotograferar varav två är anställda av Charlton! Idag används detta område mest för utbildning som hålls av Greenwich council och radiorummet används fortfarande för Charlton Live ibland även om det är än mer sällan. Men "sändningslampan" sitter kvar och fungerar! Vi fortsatte förbi "facket" där bortalagets buss backar in. För ett antal år sedan så körde en buss in med fronten först och noterade inte att en del av läktaren sticker ut en del vilket resulterade i att hela frontrutan sprack, det blev till att skaffa fram en ny buss för returresan.

Vi fortsatte in till omklädningsrummen där den brittiska hierarkin härjar fritt. Charltons omklädningsrum är varmt och ombonat, stoppade säten, mysbelysning och en påkostad hifi-anläggning medan bortalagets omklädningsrum är lika spartanskt som duschen på ett badhus på 70-talet, träbänkar á la Korpen och operationssalsbelysning. Sedan följde en promenad ut genom spelargången och in på stadion, det är alltid lika imponerande att komma in den vägen, arenan känns verkligen enorm! Efter att alla som ville hade fått provsitta avbytarbänken fortsatte vi upp till bortasektionen, Jimmy Seed stand, där det är något mer spartanskt men ändå full service vad gäller servering och öl. Vidare runt till Alan Curbishely stand (fd East Stand) där vi fick en inblick över hur den gamla ståplatsläktaren var i omfattning genom att gå upp för trapporna som idag utgör utgång längst bort i hörnet. Vidare förbi den TV-studio som används för sändningar i Charlton TV och den är allt annat än stor. Den kamera som används har ett jäkla vidvinkel för rummet är inte mer än två meter brett utöver det man ser och utöver det bord man ser så är det bara plats för kamera och kameraman!

Nu kurrade det ordentlig i magen för frukost 10:30 tillhör inte det normala. Fördelen är väl att man inte hinner bli hungrig en gång till innan matchen. Det var en fullständig engelsk frukost med te/kaffe och den smakade alldeles ypperligt. Sedan kom det in några hinkar med öl och vid det här laget hade det börjat suga ordentligt i den tarmen, speciellt med tanke på det helt enastående vädret! Efter en del samspråk med personer av olika nationaliteter var det en timme senare dags för ett besök i muséet som ligger ovanpå Fans Bar under North Stand. Här finns en ofantlig mängd av nostalgi och vi fick en kort guidad tur av en äldre gentleman som har varit med ett antal decennier. Här hittar man det första fotot av ett lag, en brokig samling mestadels yngre grabbar men kepsen käckt på sned, vimplar från alla matcher Charlton spelat mot och det är många lag som idag spelar i Serie A och La Liga, de "kepsar" som flera av spelarna från storhetstiden på 40-/50-talet fick i samband med sina landskamper (därav varför engelsmännen benämner det capped när man har spelat en landskamp), klubbtröjor genom tiderna, filmer, idolfotografier och mycket, mycket mer. För den som tycker om Charlton finns det mycket att grotta i även om ytan inte är så stor och de volontärer som finns på plats hjälper gärna till och berättar och/eller förklarar.

Vi som hade varit med och planerat schemat för dagen blev lite överraskade över en del av besökarna. Efter den första ISD i slutet av mars så hade vi ju tämligen god kontroll på de olika supporterkonstellationerna som finns utanför England. Det visade sig att vissa för oss okända grupperingar själva hade luskat reda på ISD och tagit kontakt med klubben alternativt att slumpen gjorde att de kontaktade klubben för just denna dag. Det bidrog i positiv riktning att ett gäng glada islänningar som hade en viss anknytning med Hermann Hreidarsson hade hittat hit och en av dem går till förmodligen till historien på grund av sitt uppträdande i halvtid då han skulle försöka skjuta bollen från avsparkspunkten i mittcirkeln och försöka träffa ribban. Om han lyckades med det skulle alla på nästkommande match bli bjudna på en öl. Han gjorde fullständig succé när han förnedrade Ipswichsupportrarna, Brian Cole var tvungen att ge honom en tillrättavisning även om han gjorde det med ett stort leende på läpparna. Sedan fanns det dessvärre en grupp från Dresden som inte hade någonting att göra vare sig med German Addicks eller International Addicks som hade lyckats luska reda på den aktuella dagen och presenterat sig som fotbollsintresserade och allmänt trevliga men som kom att bidra negativt till denna dag och som lade en viss sordin på stämningen. Dels så betedde de sig som svin i Fans Bar och roffade åt sig av allt som bjöds på utan en tanke på om andra fick ta del av det. Sedan var det i alla fall en av dem som hade med sig en visselpipa som han använde under matchen och blåste i när Ipswich anföll. Det ledde till att vissa spelare faktiskt trodde att det var avblåst och kunde lett till att Ipswich gjort mål. Efter att han blåste i visselpipan en andra gång valde domaren att avbryta matchen och det gick ut ett allmänt utrop i högtalarna om att detta beteende inte var acceptabelt och om det inte upphörde kunde det bli så att domaren valde att antingen avbryta matchen helt eller att spela matchen inför tomma läktare. 

Sedan följde ett smått hektisk period som präglades av viss kalabalik när tidsschemat av okänd anledning inte kunde hållas. Tanken var att alla internationella supportrar skulle ner mot avbytarbänken och att det där skulle göras några intervjuer. Men väl på plats var det inte förberett för det och alla hängde inte med när våra värdar drog iväg med oss från Fans Bar så när de väl kom ikapp var det dags att gå tillbaka. När det så 30-45 minuter senare var dags för intervjun så var inte alla på plats så det fick bli en spontan sammankallning av de som fanns närvarande. Istället för en intervju för Charlton TV blev det "bara" en intervju för den publiken som fanns på plats vilket gjorde att de som inte kunde åka med på resan mest troligt missade vårt bidrag. En som definitivt hade avvikit till ett mer avskilt område var Sixten som skulle få vara maskot och följa med spelarna in på planen. Han var inne och lattjade med trasan tillsammans med de andra maskotarna samtidigt som några av oss blev intervjuade, den enda av oss som fick vara inne i mittcirkeln på planen! När han senare fick gå med laget in på planen så kände nog både pappa, mamma och storasyster med rätta en viss stolthet.

Vi som hade varit med och planerat schemat för dagen blev lite överraskade över en del av besökarna. Efter den första ISD i slutet av mars så hade vi ju tämligen god kontroll på de olika supporterkonstellationerna som finns utanför England. Det visade sig att vissa för oss okända grupperingar själva hade luskat reda på ISD och tagit kontakt med klubben alternativt att slumpen gjorde att de kontaktade klubben för just denna dag. Det bidrog i positiv riktning att ett gäng glada islänningar som hade en viss anknytning med Hermann Hreidarsson hade hittat hit och en av dem går till förmodligen till historien på grund av sitt uppträdande i halvtid då han skulle försöka skjuta bollen från avsparkspunkten i mittcirkeln och försöka träffa ribban. Om han lyckades med det skulle alla på nästkommande match bli bjudna på en öl. Han gjorde fullständig succé när han förnedrade Ipswich-supportrarna, Brian Cole var tvungen att ge honom en tillrättavisning även om han gjorde det med ett stort leende på läpparna. Sedan fanns det dessvärre en grupp från Dresden som inte hade någonting att göra vare sig med German Addicks eller International Addicks som hade lyckats luska reda på den aktuella dagen och presenterat sig som fotbollsintresserade och allmänt trevliga men som kom att bidra negativt till denna dag och som lade en viss sordin på stämningen. Dels så betedde de sig som svin i Fans Bar och roffade åt sig av allt som bjöds på utan en tanke på om andra fick ta del av det. Sedan var det i alla fall en av dem som hade med sig en visselpipa som han använde under matchen och blåste i när Ipswich anföll. Det ledde till att vissa spelare faktiskt trodde att det var avblåst och kunde lett till att Ipswich gjort mål. Efter att han blåste i visselpipan en andra gång valde domaren att avbryta matchen och det gick ut ett allmänt utrop i högtalarna om att detta beteende inte var acceptabelt och om det inte upphörde kunde det bli så att domaren valde att antingen avbryta matchen helt eller att spela matchen inför tomma läktare. 

Sedan följde ett smått hektisk period som präglades av viss kalabalik när tidsschemat av okänd anledning inte kunde hållas. Tanken var att alla internationella supportrar skulle ner mot avbytarbänken och att det där skulle göras några intervjuer. Men väl på plats var det inte förberett för det och alla hängde inte med när våra värdar drog iväg med oss från Fans Bar så när de väl kom ikapp var det dags att gå tillbaka. När det så 30-45 minuter senare var dags för intervjun så var inte alla på plats så det fick bli en spontan sammankallning av de som fanns närvarande. Istället för en intervju för Charlton TV blev det "bara" en intervju för den publiken som fanns på plats vilket gjorde att de som inte kunde åka med på resan mest troligt missade vårt bidrag. En som definitivt hade avvikit till ett mer avskilt område var Sixten som skulle få vara maskot och följa med spelarna in på planen. Han var inne och lattjade med trasan tillsammans med de andra maskotarna samtidigt som några av oss blev intervjuade, den enda av oss som fick vara inne i mittcirkeln på planen! När han senare fick gå med laget in på planen så kände nog både pappa, mamma och storasyster med rätta en viss stolthet.
 
loading...


Matchen finns att läsa om här och den kommer att gå till historien, en sån där match man kommer att prata om i decennier! Jag får gåshud bara jag tänker på det. Det känns omöjligt att det ska kunna stå 2-2 vid ordinarie tid slut och sedan sluta 4-4. Speciellt när gången är 2-3 i 91:a minuten, 2-4 i 94:e minuten (då orkade inte Gunnar och Skomagarn stanna kvar), 3-4 i den 96:e minuten (här hade de precis hunnit utanför stadion tillsammans med många tusen andra) och sedan i bästa Bustermanér 4-4 i 99:e minuten (enligt utsago jublades det lika vilt utanför som inne på stadion). Efter 44 år som Charltonsupporter var det här det näst mest känslofyllda momentet efter segern på Wembley 2019. Vi som var kvar var helt euforiska och märkte inte mycket av att det saknades många på läktaren, vi hade varit helt inne i matchen. I och med att vi satt snett bakom Ipswich mål i den andra halvleken så blev vi även förevigade på en mängd bilder och även i tv-sändningarna. Jag går aldrig före matchen är slut och kanske är det fler som tänker likadant nästa gång :) Att matchen dessutom spelades i strålande solsken, att alla satt i kortärmad tröja och beskådade matchen i dryga tjugo grader ger ju sitt till att man inte glömmer tillställningen. Själv hade på mig solglasögon matchen igenom för att kunna se bollen ordentligt. Vid ett kort tillfälle under andra halvlek försvann solen bakom det höga punkthus som står strax sydväst om arenan och gjorde att man inte svettades lika mycket en kortare stund. Svårt att tro att det var de sista skälvande dagarna i oktober när man hemma i Sverige redan hade plockat fram hela vinterkostymeringen.

Det finns gott om video att beskåda matchen på, den här kommer från Ipswich hemsida. Och för er som vill gotta er och återuppleva stopptiden finns den att beskåda här.

loading...

Efter matchen så var det några som redan hade begett sig in till Greenwich för att fira (paxa bord) på Gipsy Moth medan en del av oss åter gick upp till Fans Bar för att fira med alla andra internationella supportrar. Det är ingen överdrift att säga att stämningen var uppslupen och folk kramades och dansade med vilt främmande personer, alla var helt upprymda över vad de hade fått uppleva. Känslan var i paritet med när vi vann på Wembley trots att vi inte ens hade vunnit matchen!

En mycket märklig händelse men situationen krävde den uppskattning utifrån den prestation som hade utförts. Efter en del farväl av personer vi inte skulle se mer den här resan tog vi den smått obligatoriska hamburgaren utanför The Valley på väg tillbaka mot Greenwich. Av utseendet att döma så var det nog några lökbitar som låg kvar på stekbordet när vi passerade strax efter 08:30 på morgonen men det är som det bör.

Efterfest i Greenwich efter seger, ja eller oavgjort, vi är inte så petiga. Firas det som firas bör! Här återsamlades de flesta av de svenska deltagarna och även Jeff anslöt lite senare. Det blev en lång kväll på Gipsy Mouth som ligger granne med Cutty Sark innan vi fortfarande euforiska vandrade hem mot hotellet med ett enormt stort leende på läpparna, invincible!

loading...

Söndag 30 Oktober

Dessvärre för Gunnar så inföll resan i samband med Hammarbys sista hemmamatch så det blev tidig uppgång för honom och uppvak för mig när han lämnade hotellet vid 5-tiden för att ta en nattbuss in till London Bridge för att där ta första tåget ut mot Gatwick och sedan ett plan vid 8-tiden hem till Stockholm. Landade vid halv tolv vilket gjorde att han hade gott om tid att åka hem och duscha, byta om och sedan ut och ladda inför matchen som började först 17:30. Allt medan Gunnar satt på planet hem började vi pö om pö traska över gatan för att äta frukost på The Golden Café för att grunda inför damernas hemmamatch långt ute i förorten. 
Vädret från igår var som bortblåst och stundtals regnade det väldigt kraftigt på morgonen men som ofta på de brittiska öarna så var regnet helt plötsligt som bortblåst. Efter att alla hade fått äta sin egenkomponerade frukost så åkte vi iväg vid 11 mot The Oakwood, damernas hemmaplan som är belägen i Crayford en bra bit ut på pendeltågslinjen sydost. Crayford är väl kanske annars mest berömt för sin hundkapplöningsbana som ligger alldeles vid pendeltågsstationen. 

Vi ankom för oss det okända Crayford vid 12-slaget vilket gjorde att vi hade några timmar på oss innan matchen skulle börja varpå vi alltså skulle hinna med att frekventera någon/några vattenhål på vägen till arenan. På den första puben vi kom till var det verkligen high life, verkade vara minst tre barnkalas som pågick samtidigt och en DJ körde musik så högt så vi knappt hörde vad vi tänkte. Med hjälp av teckenspråk tog vi oss ut och fortsatte ett kvarter till vi hittade ett betydligt lugnare tillhåll och där vi med vår månghövdade närvaro ökade omsättningen dramatiskt. Fördelen med att komma ut en bit från London är att priserna är betydligt vänligare mot plånboken, 25 - 30 % billigare. Med dryga timmen kvar till avspark vandrade vi den sista kilometern till The Oakwood där Valen redan hade installerat sig tillsammans med några av våra tyska vänner som kom med bil, Valen tog buss om någon undrar. Alldeles bredvid arenan låg en klassisk lawn bowl anläggning, en sån där gräset verkar klippas med nagelsax. För er som inte känner till det är det lite som shuffleboard fast med klot likt bowlingklot på gräs eller om man så vill boccia/boule. Kloten är assymetriska så det gäller att ha mycket känsla i sina kast för att få klotet att stanna där man önskar.

Utanför arenan som tillhör VCD Athletic, ett semiprofessionellt lag som lirar i division 8 och som idag har den fd Charltonspelaren Grant Basey som manager, låg en enklare servering där priserna också var snälla mot plånboken. Väl inne på den lilla arenan fanns ett mindre kök där man kunde beställa riktigt svettiga fotbollshamburgare. Köket bemannades av en dam som det är ett under att hon kunde vara så kraftig med tanke på i vilken värme hon stod och arbetade, burgarna fick klart godkänt! Före matchen fick vi slutligen tag i Emma Follis som vi sponsrade förra säsongen, klubben glömde hennes signering innan de skickade tröjan till oss. Emma var dessvärre skadad och hade behövts i matchen mot serieledande Bristol C som förde större delen av matchen och rättvist vann med 2-0 till slut. Till skillnad mot herrlaget har Charltons damer efter detta spottat upp sig och ligger nu på tredjeplats bara en poäng efter Bristol C som nu ligger på andra plats och två poäng efter London City Lioness på första plats. Efter matchen blev vi förevigade tillsammans med våra tyska vänner och hyllades sedan på lagets Instagram för vårt stöd och det hade kanske behövts lite mer supportrar för att heja fram laget. 

Lite mysko var det att ett gäng asiater stod och förde bok över allt som hände samt filmade, alla hade på sig "fotsidlånga fotbollskappor" och såg högst prefessionella ut. Efter lite styrketårar på arenans servering var det dags att vända hemåt och vi begav oss till järnvägsstationen dock utan vätskepauser. I väntan på tåget anslöt damernas tränare Karen Hill som skulle åt samma håll och hon pratade med oss hela vägen tills hon skulle kliva av, alltid trevligt när det blir mer familjärt. Jag, Richard, Mats, Victor och Per-Inge skulle direkt vidare till flygplatsen så det blev farväl på tåget med Magnus, Skomagarn, Valen, Delfinen och Benno.

Vårt plan gick ungefär ett dygn efter Gunnars men vi orkade inte med att ta fakiravgångarna ut mot flygplatsen och gambla med att saker och ting inte skulle funka på måndag morgon. Vi, förutom Victor som flög hem direkt, hade bokat rum på Travelodge strax bredvid Gatwick airport. Förmodligen inget jag gör igen för trots sin närhet så måste man nyttja skyttelbuss/taxi för att ta sig till/från hotellet, finns inga gångbanor men om nöden kräver kanske det blir ett liknande upplägg någon gång i framtiden. Fördelen med att vara nära flygplatsen väger ju upp en del. Vi fyra fick en sista lugn kväll på hotellets restaurang innan det var dags att förbereda sig för en tämligen tidig uppstigning. 

loading...

Måndag 31 Oktober

Flyget hem gick helt enligt tidtabell och incheckning, säkerhetskontroll gick som en dans så det fanns gott om tid att bedriva i tax-free och att ta igen sig innan det var dags att bege sig mot gaten. Den här delen av resan känns aldrig rolig, det är som att rivas sönder en del. Speciellt när man har haft det så roligt som vi hade haft det och i stort sett allting hade gått som planerat. 

 

loading...

Epilog

Ett sista farväl på Arlanda till Mats och Richard innan jag hastade iväg för att hinna med bussen till Märsta och tillbaka till den betydligt gråare vardagen. Jag hann till och med in på jobbet för ett möte klockan 15. Nu när vintermörkret ligger som tyngst är det skönt att kunna ta fram lite minnen som lättar upp stämningen lite grann och som ger hopp om nya trevliga resor. Och för alla er som inte hade möjlighet att följa med hösten 2022, vik redan nu 27-29/10 och 3-5/11 i era kalendrar för detta årets höstresa. Mest sannolikt infaller årets resa någon av dessa helger, återstår bara att se om det blir en hemma- eller bortamatch. 

loading...


Artikeln skriven av Lars Liljegren 2023-01-05.