Life is like a roller coaster och som supporter till Charlton förstärks detta talesätt. En match i två akter med helt olika utseende där Charlton var överlägset i 80 minuter var ändå tillräckligt för att bärga tre poäng om än med hjärtat i halsgropen. För lagets självförtroende vad det nog värt mer än tre poäng och nu kan Appleton & co koncentrera sig i lugn och ro på lokalderbyt i FA-cupen.

Efter de smått bedrövliga insatserna mot Lincoln och Bolton var förhoppningarna inte alltför högt ställda i gårdagens drabbning borta mot Wigan. Men som jag avslutade min införrapport så fanns det ändå en del som talade för ett resultat i mer positiv riktning än de två tidigare matcherna.

Det var ett helt annat lag som kom in på planen och Dobson visade en helt annan inställning. Jag tyckte att man kunde se en större närvaro redan innan matchen på det sätt han hanterade den smått oroliga medföljande maskoten. Det blev naturligt några förändringar i laguppställningen men som jag förutspådde blev det bara en förändring i backlinjen där Asiimwe ersatte Thomas. Louise Watson kom in på mittfältet istället för Fraser och det skulle visa sig vara en avgörande faktor. Framåt satsade Appleton på ett tremannaanfall och där kom Leaburn in istället för Campbell.

Charlton bjöd på en rivstart och hade två riktigt kvalificerade målchanser redan under matchens inledande fem minuter och det kan man väl säga var mer än de mäktade med i lördags. När Camará oturligt skadade sig i en närkamp efter tio minuter och blev ersatt med Tyreece Campbell kändes det inte på något sätt oroande utan enkom som ett onödigt avbrott. Ofta brukar öppningar av matcher, rivstarten, rendera i att matchbilden strax jämnas ut men så var inte fallet igår, det var mer eller mindre ett lag på planen. Wigan hade en frispark i ribban efter dryga kvarten men det känns som om Maynard-Brewer hade full koll det skottet om det gått några centimeter längre ned. Det var därför både logiskt och rättvist att Charlton tog ledningen efter dryga tjugo minuter när May höftade in returen på sin egen nick och det hjälpte föga att Tickle gjorde en kanonräddning på hans nick. Lite turligt men alla behöver vi lite tur. Det var lika logiskt när May tryckte in tvåan efter en halvtimme och när Leaburn läckert lirkade fram bollen till Blackett-Taylor som stänkte in trean kändes matchen avgjord. En skottstatistik på 12 - 5 mot mål och 6 - 0 på mål talar ju sitt tydliga språk, lägg därtill 67 % bollinnehav till Charltons fördel så förstår alla hur matchbilden såg ut.

Wigan gjorde ett trippelbyte i halvtid där två av tre forwards byttes ut varav lagkaptenen var den ene, en insats som talar sitt tydliga språk om vad Wigans manager Shaun Maloney ansåg om lagets insats. Vad Appleton sade kanske framgår av någon intervju efter matchen men sett utifrån matchbilden så var det inte rätt beslut som togs. En tremålsledning kan naturligtvis kännas oerhört betryggande men den stabiliteten kvarstår bara fram tills dess ett reduceringsmål eventuellt trillar in. Det är min personliga övertygelse att Charlton skulle ha fortsatt spela på samma sätt som i första halvlek med förhoppningen att kunna stänga matchen definitivt vilket jag är övertygad om att ett fjärde mål skulle ha gjort.

Istället blev stora delar av halvleken en transportsträcka där domare Howard ofta spelade huvudrollen i att inte ingripa i oerhört tydliga regelöverträdelser för båda lagen. Den största anledningen till Charltons framgångar i första halvleken berodde på att Wigan inte närmelsevis var i närheten av det fysiska spel som Lincoln och Bolton bjöd på men successivt under andra halvleken så ökade Wigan det fysiska trycket. Detta i kombination med att dagens härförare i Charlton Louis Watson samt anfallarna Blackett-Taylor och Leaburn byttes ut så började Charltons spel vackla mer och mer när de sattes under press. Watson stod för stora delar av uppspelen som ledde fram till Charltons mål och var en säker bollhållare. Likaså bidrog Blackett-Taylor och Leaburns fysik till att bollen naglades fast i anfallszon betydligt längre perioder än vad som senare blev fallet. 

Alla dessa ingredienser bidrog alltså till att Wigan sakta men säkert kom närmare och närmare Charltons mål. När Aasgaard mer eller mindre på egen hand tilläts att driva bollen framåt från halva planen in i Charltons straffområde och avsluta med skott i mål så förflyttades vi snabbt från sambafotboll till pojklagsfotboll. Det blir också tydligt hur papperstunn vår trupp är (och än tunnare i och med Anekes skada) för de inbytta Kirk och Tedic hade inte ett rätt under de cirka tio minutrar de var inne på plan. Hur någon en gång i tiden fattade beslut om att rekrytera Kirk överstiger mitt förstånd, karln har på sin höjd kapacitet att spela i Sunday League. Efter Wigans reducering fick hemmalaget blodad tand, kombatanten låg plötsligt på rygg med blottad strupe och det var bara att hugga in. När ett inspel snett inåt bakåt i den nittionde minuten passerar hela fem Charltonspelare, varav Kirk var den sista, utan att någon gör en vettig ansträngning för att få bort den och Humphrys vacket får lägga bollen till rätta strax ovanför straffpunkten och safta i för kung och fosterland hade inte Maynard-Brewer något att säga till om. I sammanhanget ska tilläggas att Kirk enkelt hade kunnat bryta bollen och skjuta bort den men aktivt fattar beslut om att ta ett steg tillbaka istället för framåt så förstår ni kanske bättre min irritation.

Nu var alla nerver utanpå tröjorna med 6 minuters tilläggstid kvar att spela. Spelet böljade fram och tillbaka och det var nog inte bara jag som tänkte, typiskt Charlton. Att vara en Charltonsupporter är som alla vet ingenting för folk med svaga hjärtan men efter att ha hållit andan i sex minuter kunde man till slut andas ut. Det syntes även på Appleton direkt efter matchen att han nog hade hållit andan för han var lika röd som ett Ingrid Marie. Med stor möda bärgades tre mycket viktiga poäng och som alla vet, det är poängen som räknas. De spelare Appleton valde att vila i slutet inför söndagens FA-cupmatch kunde också andas ut då de säkert satt och grämde sig på bänken, fast förvissna om att de skulle kunna ha gjort det där bättre.

På söndag är det ett spännande derby i FA-cupen hemma mot pappersbruksspelarna från södra delen av kommunen, Cray Valley Paper Mills, bring it on!

Artikeln skriven av Lars Liljegren, 2023-11-01, 12:20