Charlton tog en extremt efterlängtad seger när Fleetwood besegrades på hemmaplan. Det var inte tack vare skönspel, dominans eller finess, det var precis tillräckligt för att ett lag i nedflyttningsträsket skall klara av att besegra ett annat som ligger än värre till. Tre poäng är oavsett ackuratess alltid tre poäng  vilket direkt återspeglar sig i tabellen, bara att hoppas på att segern även innebar ett kollektivt ökat självförtroende. May visade vart målet är placerat och med Leaburn tillbaka på planen finns det kanske hopp om en nystart?

Laguppställningen blev ungefär den förväntade, dvs ungefär samma spelare som sist fast omställt från 3-5-2 till mer defensivt 4-4-2. För ett lag som vacklar bakåt känns det helt rätt att återgå till en fyrbackslinje och det gjorde den vikarierande managern Pearce. Att det manskap han har att välja bland är alltför orutinerat är en enorm utmaning och han måste lida alla helvetes kval när han står vid sidan om och beskådar de många juniora misstagen. Men med rutin och jävlar anamma i form av Dobson mitt i maskinrummet som även försöker täppa till läckorna i försvaret samt en ständigt jagande rutinerad forward i form av May så kan det räcka till ibland.

Inledningsvis syntes det dock inte till mycket av den varan. Det var Fleetwood för hela slanten och Charlton blev direkt tillbakapressade och vacklade på hälarna. Att det finns och jobba med i backlinjen var väldigt tydligt när Fleetwood mer eller mindre hade lite lekstuga när de gång efter annan kom runt på kanterna och skickade in inlägg mot väntande Stockley. Som ni kanske minns spelade Stockley i Charlton förra säsongen och var till och med lagkapten, något som få förstod sig på när han konstant fladdrade som en väderkvarn med armarna när passningarna inte kom där han tyckte att de borde komma. Släkten är ju värst brukar det heta och det skulle visa sig vara korrekt även denna eftermiddag. När Broom, med dryga kvarten spelad, sopade omkring ute på högerkanten var Edun alltför blyg och höll sig tre meter bort varpå Broom kunde leverera ett väl avvägt inlägg in mot mål. Asiimve hade allt annat än koll på Stockley som enkelt kunde knoppa in ledningsmålet från målområdesgränsen. Curbishley och Brown grät blod i halvtidsanalysen över den totala avsaknade av försvar. Stockley hade i alla fall den goda insikten att inte fira stort framför Charltonklacken men de 119 tillresta supportrarna på andra sidan arenan jublade.

Från dåligt till värre blev det när spelet satte igång, det var pojkar mot män. Charlton var helt paralyserade och gjorde misstag på misstag bakåt och Dobson slet som en Duracellkanin för att försöka rädda det som räddas kunde. Jag tittade förvånat på sändningen och kunde nyktert konstatera att det kunde bli ännu sämre än matchen mot Oxford. Just då kändes det som om laget var utom all räddning, det fanns ingenting som fungerade på ett systematiskt sätt. När vi väl fick chansen att attackera så slutade det oftast med att inlägget var alltför långt eller att ingen hade hunnit att ta plats inne i straffområdet. På något mirakulöst sett lyckades Charlton ändå hålla bollen borta från de egna maskorna och jag hoppades att de skulle lyckas med den taktiken halvleken ut. Helt plötsligt, som en blixt från klar himmel, så slår Asiimve en lång och låg djupledspassning som May hinner ifatt inne i Fleetwoods straffområde och rutinerat slår bollen förbi den utrusande McMullan och det var kvitterat. Vi var absolut inte förtjänta av det målet men det var bara att tacka och ta emot.

Stärkta av det momentum målet hade gett så var det märkbart att Charltons självförtroende hade vuxit inne i omklädningsrummet under halvtidsvilan. Det var inte direkt landslagsklass men spelet blev ändå alltmer välvårdat och de lyckades hålla i bollen och få rätt adress på passningarna i allt större utsträckning. Kort sammanfattat började de se ut som ett lag. Den unge Tyreece Campbell är fortfarande lite valpig men påminner ganska mycket om Rak-Sakyi och lyckades gång efter annan komma förbi på högerkanten och ställde till oreda i Fleetwoods försvar. Allt oftare kom Charlton in i straffområdet och Blackett-Taylor var konstant ett hot på vänsterkanten när han väl fick bollen. Lawal fick gång efter annan stryka på foten och när Charlton till slut hade fått ordning på sitt spel och fyllde på med manskap i anfallen så blev pressen till slut så pass stor att han blev tvungen att fälla Blackett-Taylor. Domare Carl Brook (som enligt min dotter måste vara minst 70 år av utseendet att döma) som var allt annat än stabil och tog, till båda lagens nackdel, väldigt konstiga beslut kunde inte annat göra än att peka på straffpunkten.

Jag var tämligen säker på att Leaburn, som lite oväntat fanns med på bänken och som nyss hade kommit in, skulle få förtroendet att slå straffen men det är tydligt att May är utsedd till förste exekutor. Han visade inga tecken på nervositet när han slog in bollen hårt mitt i målet mitt framför Charltons klack som fick anledning att göra armar upp och sträck! Med dryga kvarten kvar att spela fortsatte Charlton ändå att spela offensiv fotboll, det syntes att de gärna ville punktera matchen. Den ordinarie matchen tog slut då fjärdedomaren aviserade 12 tilläggsminuter, varifrån kom de??? Charlton höll ändå undan bollen mestadel från det egna straffområdet men det kändes otäckt nära när Hector fällde Asamoah precis utanför straffområdet i nionde tilläggsminuten. Charlton lyckades ändå reda ut det och de ytterligare två minuterna som den mycket gråhårige rättsskiparen Brook lyckades hitta och hemmapubliken kunde andas ut och glädjas åt säsongens andra fullpoängare.

Förutom den ointressanta cupmatchen på tisdag så blir det nu ett två veckors långt uppehåll i ligan till följd av landskamper och det kanske ger Pearce ett nödvändigt andningsutymme för att jobba vidare på den boost som segern gav. Kanske att det även kan bli tillskott från skaderummet? Helt klart är att Leaburns återkomst gav en helt annan stabilitet i anfallsspelet. Tillsammans med en hårt jobbande May så kan det, trots en del övrigt att önska i försvarsspelet, vara tillräckligt för att plocka poäng. Som vi oftast säger här, våga vinn!!!

Artikeln skriven av Lars Liljegren, 2023-09-03, 09:48.