Bye bye Wembley. Charlton är nu utslaget även ur Trophycupen och kan under våren koncentrera sig på att klara sig kvar i League One, dvs div 3. 

Vägen till semifinalen och final kändes krattad med tanke på det motstånd som var kvar i denna cup. Men mittenlaget Hartlepool från League Two blev övermäktiga. Visserligen krävdes straffavgörande, men i mina ögon är Charlton inte värda att gå vidare när man inte kan dominera denna match på ett bättre sätt. Men man kan också ta resultatet och Hartlepools framfart som ett kvitto på att skillnaden mellan lagen från undre halvan av Premier League och ner till League Two inte är större än att en enskild match blir mycket oviss i praktiken. 

Charlton springer in på den lilla arenan med ett starkt lag vilket antyder att man inte (längre) tar lätt på uppgiften (långt över 50.000 pund stod på spel t ex). Ändå är det sju nya startnamn jämfört med lördagens drabbning. Conor Washington tillbaka i laget efter sin skadefrånvaro och det här känns ju som en perfekt träningsmatch för honom. Med stjärnskottet Burstow och nyttige Morgan och förstekeeper MacGillivray mellan stolparna är det en bra känsla från start. 

Studerar man sen Hartlepools startelva ställer man sig frågan hur de vågar eller ens har möjlighet att byta i stort sett hela sitt lag gentemot lördagens ligamatch? Faktum är att bara en av fyra ordinarie i backlinjen startar t ex. Respekten för Charlton verkar inte vara alltför stor. Måhända är man tvungen att rotera då laget har matchats hårt på senare tid. 

Efter en start med en förväntad försiktighet från hemmalaget så tar man ledningen redan i den sjunde minuten efter att Chalrlton missat att ställa offside. En lobb över MacGillivray och det står 1-0 hastigt och mindre lustigt för de dryga 200 tillresta och oss andra addicks. En väckarklocka för Charlton som nu dominerar eftertryckligt en period och får snart rättvis utdelning. Washington/Gilbey/Burstow pressar på och bollen ska bara in. Det blir eminente Burstow som sätter bollen i nät på egen retur. 1-1

Öppningen på matchen gjorde att det blev ett fortsatt livligt och böljande, roligt och sevärt, spel. När Charlton tar ledningen mer eller mindre rättvist efter en halvtimme och kan hålla den in till paus så trodde i alla fall jag att en division i den engelska fotbollen skulle ta ut sin rätt och att vårt londonlag nu skulle stänga matchen. Men så blev det ju inte.

Tjugo kvar kvitterar Hartlepool och därefter börjar en frenetisk kamp från båda lagen att få in ett avgörande mål dock utan att lyckas. Ingen förlängning väntar i den här cupen så när domaren blåser för full tid väntar en oviss straffläggning. I denna kommer vi till den fjärde omgången innan inbytte Elliot Lee slår en allför enkel boll som räddas och därefter gör rutinerade spelare i Hartlepool inga misstag. Ridå. 

Men ok. Förvånade att Charlton inte kan stänga matchen efter ledning i paus, men denna cup är trots allt inte särskild glansfull och jag tror inte man deppar särskilt länge över sortin. Nu kan Jackson och grabbarna koncentrera sig fullt ut på ligan och känslan är rätt positiv trots allt. Kämpa alla. 

Artikeln skriven av Gunnar Persson, 2021-01-27