Ömsom vatten, ömsom vin. Pest eller kolera. Hopp eller förtvivlan. Efter en medioker match avslutade Charlton magnifikt med två mål på stopptid vilket gav en nödvändig men inte helt välförtjänt poäng. Robinson skakade om litet i startelvan vilket fick många att skaka desto mer på sina huvuden. Charlton knaprade därmed in lite grann på toppen samtidigt som glappet till lagen framför på kvalplats bibehölls.

Robinson tog uppenbarligen inte del av min rapport inför matchen och satte ett något oväntat lag på planen. Chris Solly brukar inte spela två matcher i rad men med tanke på hur viktig hängmatchen var och att det är nästan två veckor kvar till nästa ligamatch gjorde att jag trodde Robinson ville försäkra sig om att täppa till bakåt. Det innebar att Dasilva flyttades tillbaka som vänsterback från mittfältet i föregående match, Konsa flyttade ut till höger och Sarr in i mitten.

Det mest oväntade var att den kontraktlöse Leon Best som inte varit i heltluften på cirka ett år och provspelat med Charlton en månad blev spelklar ca två timmar före matchen. För mig är det ett tydligt tecken på desperation när man premierar en sådan spelare framför de spelare man redan har att tillgå. Det kan ju också vara en signal från Robinson att visa hur tunn truppen är på forwardssidan och att de alternativ som finns att tillgå inte håller måttet. Att spela så högt och sätta ligaplaceringen på spel känns väl vågat och jag hoppas verkligen inte att så är fallet, då har vi ytterligare ett problem med en labil manager. 

Förlusten i lördags var den första på tio veckor och flera spelare hade uttalat att revansch skulle utkrävas men inställningen som spelarna visade var närmast i nivå som matchen borta mot Swindon förra året. Den förut så stabile Bauer gick inte att känna igen och kanske bidrog det i kombination av avsaknaden av Solly att backlinjen vacklade. Dasilva är ju ingen utpräglad back utan får hålla till där i stor utsträckning för att han är vänsterfotad och om resten av backlinjen inte uppnår förväntad standard så bidrar han inte till att förbättra stabiliteten. 

Det var verkligen inte fråga om utan när Peterborough skulle göra sitt första mål och efter elva minuter rasslade det till bakom Amos efter kalabalik i straffområdet efter en frispark. Liksom i matchen borta mot Swindon förra säsongen hängde huvudena direkt vilket inte var det supportrarna ville se. Peterborough trummade på och såg till att hålla Charltons försvar fullt sysselsatt. Vid ett par tillfällen stack Charlton upp i en kontring som resulterade i goda målchanser men bollen gick inte Charltons väg och i övrigt var andelen ordnat spel relativt sällsynt. Det var närmast ett under att de bara låg under med ett mål när halvtidsvilan ljöd.

Om Robinson hade kört en hårblås i halvtid så var den inte värre än att frisyrerna var på plats när spelarna kom in på planen inför andra halvlek. En liten bit in i andra halvlek drabbades Charlton av ytterligare en skada när Bauer skadade sitt ben och tvingades utgå. Han sågs lämna The Valley på kryckor och benet i stort bandage och övergår till skadelistan där Jason Pearce, Tariqe Fosu, Chris Solly, Ben Reeves, Lewis Page och Billy Clarke redan finns. Förhoppningsvis är Chris Solly inte mer skadad "än vanligt" utan tillbaka i nästa match igen. Och som om det inte var nog med olyckor så blev Amos lämnad åt sitt öde några minuter senare när ett inlägg stöttes in från fem-sex meter och då kände nog de flesta hemmasupportrarna att ridån drogs ned.

Dijksteel kom in i stället för den skadade Bauer och fick ta sig an högerbacksplatsen medan Konsa flyttade in i mitten. Han gjorde en stabil insats vilket även kan sägas om de andra avbytarna Aribo och Ahearne-Grant, båda sponsrade av Swedish Addicks, som kom in med cirka tjugo minuter kvar att spela. Resterande spelare visade dock inte lika mycket geist så Peterborough fortsatte att dominera spelet även om bollen mestadels hölls längre ifrån Charltons mål än tidigare. Den publik som inte hade lämnat arenan med fem minuter kvar var helt säkra på att kanske göra sorti när Edwards var nära att lägga ytterligare sordin på stämningen när han var ytterst nära att göra sitt andra mål för kvällen. Forster-Caskey agerade räddande ängel och rensade undan bollen på linjen.

Kanske var det ödet som gjorde att båda spelarna åter var inblandade i en målsituation fast denna gång i Peterboroughs straffområde. Edwards fällde tämligen klumpigt Forster-Caskey och domare Brooks visade inga tvivel när han pekade på straffpunkten där Holmes sedan dunkade upp bollen i nättaket och skapade därmed lite spänning i matchens första tilläggsminut. Trots ett byte från gästerna efter Charltons reducering så störde det inte Charltons spelare. Att ett mål kan ändra hela matchbilden blev åskådarna vittne till när Charlton totalt tog över spelet och tryckte tillbaka nervösa Peterboroughspelare. Holmes fick relativt ostörd måtta ett inlägg från mitten på Posh's planhalva, en boll Sarr nådde högst på och skarvade bollen snett framåt istället för att försöka få den på mål. Det överraskade de flesta men Ahearne-Grant fullföljde en löpning som bortersta man och kunde stöta in bollen i öppet mål. Att säga att den fåhövdade publiken helt plötsligt var i sjunde himlen är en kraftig underdrift. 

Som om det inte vore nog med två mål på tre stopptidsminuter så hann Charlton med ytterligare ett anfall där Dasilva var nära att helt sänka gästerna. Det saknades bara en liten tå från någon av de anfallande spelarna att styra hans boll i mål i den sjätte stopptidsminuten men bollen smet förbi samtliga inklusive stolpen och matchen slutade oavgjort. Ett resultat Charlton skall vara mycket nöjda över. En poäng var betydligt mer än vad de flesta förväntade sig efter Peterborough gjorde sitt andra mål men samtidigt var det åter två förlorade poäng i kampen om kvalificering. Förvisso höll vi just Peterborough på samma avstånd i tabellen, Charlton på sjätte och P-boro på sjunde sex poäng efter. Vid seger hade det bara varit tre poäng upp till andraplatsen, nu är det fem och det finns tre andra lag däremellan.

Nu väntar FA-cup på lördag och sedan EFL-trophy på tisdag. FA-cupen är ju sällan en turnering vi går särskilt långt i och med tanke på skadeläget är det med blandad förtjusning man ser fram emot ytterligare matcher. Borta mot AFC Wimbledon skall vi dock ha en god avancemang att nå cupens tredje omgång som brukar spelas strax efter nyår och det är många som vill att vi skall få möta ett Premier Leaguelag på The Valley. Men jag är tveksam till om det är värt insatserna om vi skall kunna fortsätta strida för en direktkvalificering. Om en månad får vi se om vi ligger tillräckligt högt i tabellen så att RD kan infria sina löften om kvalificerade förstärkningar i januarifönstret.

Höjdpunkter från matchen kan ni se här.

Artikeln skriven av Lars Liljegren, 2017-11-29, 21:35.