En klatschig rubrik som fångar intresset

En säljande ingress på 2 till 5 rader som får tabloidernas löpsidor att verka som något som tillverkats på dagis!


Det var dags för den årliga resan till London. I valet och kvalet när vi skulle resa bestämde vi oss till slut för att åka över väldigt tidigt på lördagsmorgonen för att spara en hotellnatt, ett beslut som senare visade sig kanske inte vara det bästa. Mot bättre förstånd valde jag åter att flyga med Ryan Air trots tidigare incidenter och naturligtvis var det priset som till slut vägde över. Planet skulle avgå ca 06:30 från Skavsta vilket medförde uppstigning vid tretiden för att komma fram i tid. Taxi in till Cityterminalen en halvtimme senare och sedan flygbuss strax före fyra. Väl där mötte jag Jocke och vi kände oss tillfreds med att resan startat utan problem. Det sista vi sa innan vi slumrade till på bussen var, hoppas att flyget avgår i tid. Bussen rullade på i natten och strax efter fem var vi framme vid Skavsta där vi träffade vår siste medresenär. Gunnar hade tillbringat natten på flygplatsen efter att sett Braga - Hammarby så han var redan varm i kläderna. Han mötte oss med det besked vi inte ville höra, planet är försenat. Inte nog med att det var sent, det var jävligt försenat. Ny avgångstid beräknades till klockan tolv men den var inte bekräftad. Anledningen sades vara ett tekniskt fel och någon mer information än så bjöds vi inte på.

Så vad göra? Vi kollade upp andra flighter med Ryan för att se om vi kunde ta oss till London på något annat sätt. De alternativ som erbjöds var dock inte särskilt tilltalande, på sin höjd kunde vi vara framme en timme tidigare än om vårt plan gick vid tolv men ingen kunde ju garantera att inget av de två flyg vi då var tvungna att använda oss av inte skulle bli försenade. Hellre strandsatt på Skavsta än Hahn utanför Frankfurt. Det fanns en möjlighet att hinna med ett av British Airways flighter från Arlanda och vara framme vid tolv men då kostade en enkelbiljett över tretusen kronor. Så vi valde att vänta på Skavsta och hoppas på det bästa, dvs att planet skulle komma iväg vid tolvtiden. Då skulle det fortfarande finnas en minimal chans att hinna fram till matchen. Flygplatser är sällan roliga ställen att tillbringa tid på bara för att bedriva sin tid, när storleken är som Skavsta håller man på att gå under efter en timme. Det går inte att hitta någon bekväm ställning att lägga sig ned på stolarna och puben var stängd. Efter att ha ätit upp den medhavda frukosten och läst alla tidningar fram- och baklänges gick vi till slut genom säkerhetskontrollen vid 10-tiden.

Äntligen en ljusning, puben öppnar. Även om en pint kanske inte var det man mest behövde så blev det åtminstone en ny sysselsättning för att få tiden att gå och skall det laddas upp inför matchen så skall det. Tiden gick och plan efter plan landade och lyfte till olika destinationer och till slut meddelades det att vårt plan hade lyft från London och beräknades landa kvart i tolv. Glädjen stod högt i tak när hoppet åter tändes att det åtminstone fanns en teoretisk möjlighet att hinna fram till matchen, in med en omgång Guinness till! Tiden går utan några nya meddelanden och vi väntar på en bekräftelse om avgångstid för vårt plan. Till slut kom den men inte riktigt vad vi hoppades på, planet var tjugo minuter försenat. Mungiporna sjönk en aning men vi kom fram till om förseningen berodde på motvind borde vi kunna ta igen det på återresan. Jag passade på att ta reda på tågets avgångstider från Stansted. Planet landade vid tolv och det var en efterlängtad ombordstigning för dryga hundra personer som väntat över sex timmar. Med tanke på hur dagen utvecklat sig tänker jag att det är lika bra att fortsätta att utmana ödet genom att bänka sig på rad 13 men den fanns inte, får hålla till godo med rad 14. Kvart över tolv började planet äntligen röra på sig. Det var nästan som en dröm, vi var äntligen på väg!

Med tanke på att tiden skulle bli väldigt knapp så passade vi på att äta litet och dricka desto mer. Man får ju inte missa uppladdningen. Efter halva resan bekräftade piloten våra förhoppningar, till följd av medvind skulle vi ta igen förseningen och beräknades landa strax efter ett, lokal tid. Transportsträckan efter landningen kändes som en evighet, talessättet att vi satt som på nålar stämde mer än väl. Vi förberedde oss som värsta kommandostyrkan med kläder och packning och när dörren öppnades tolv minuter över ett så stormade vi ut. Om du varit på Stansted så vet du att det nu väntar en oerhört lång sträcka genom oändliga korridorer och gudarna skall veta att det inte bara var vårt plan som landade vid denna tidpunkt. Det myllrade ut ankommande resenärer från varenda gate och det krävdes en enorm koncentrationsförmåga för att kryssa sig fram. Eftersom människan av naturen är lat och tar kortaste vägen passade vi på att nyttja utrymmet i kurvornas ytterkant till vår fördel och kom förbi några hundra personer till. Åttahundra meter och tvåtusen kroppsfinter senare kom vi äntligen fram till passkontrollen och herre jävlar vad mycket folk där var. Minutvisaren hade flyttat sig till tjugo över och det var tio minuter kvar tills tåget skulle gå, tåget därefter avgick om tjugofem minuter. Om vi hann med det första tåget hade vi fortfarande en och en halv timme på oss och då fanns det en strimma hopp, att vänta ytterligare en kvart skulle inte hålla.

Likt reklamen för Trisslotter att plötsligt händer det. Vi vakade med hökögon om vi kunde spara några sekunder genom att ta en annan kö när vi upptäckte att en ny disk var på väg att öppna. Som hungriga hyenor stormade vi förbi ytterligare några hundra personer och det kändes som när Moses vandrade genom Röda havet. Nu hade vi bara dryga tio meter kvar till passkontrollen. Passen ok och vi rusade vidare och fick några misstänkta blickar från tulltjänstemännen i filtret men tullguden stod oss bi och vi fortsatte ner mot tåget. Knappt två minuter kvar när vi lämnar ankomsthallen och flyger ned för trapportna till plattformen. Ahh, där är tåget! Mindre än en minut kvar till avgång, öka takten! När vi nästan är framme vid tåget ser vi ytterligare ett tåg på andra sidan av plattformen, det är vårt tåg. Femton sekunder kvar till avgång, satan vad bred plattformen är, öka lite till! Vi hoppar in i första öppna dörrparet och siste man har knappt kommit innanför dörrarna innan de stängs. Vi slår oss ned på första bästa ställe och pustar ut, i samma sekund börjar tåget att rulla.

Alla mina planer vad jag skulle göra innan matchen hade sedan länge kommit på skam. Det fanns inget tid till att träffa kompisar, istället fick jag ha ett antal sms-konversationer för att berätta vad som hade hänt. Samtidigt fick jag hjälp med att ta reda på vilken plattform tågen gick ifrån London Bridge. Efter att ha pustat ut efter språngmarschen på Stansted passade vi på att släcka törsten från restaurangvagnen. Det blev även tid till att byta kläder och ta på sig matchtröjorna. Tåget tuffade på och rullade in på Livepool Street enligt tidtabellen, arton minuter över två. Ibland lönar det sig att vara väl förberedd, att ha inhandlat Travelcards i Stockholm visade sig vara en vinstlott. Efter den välförtjänta vilan på tåget var det dags för den sista ansträngningen. Full fart ned i tunnelbanan för resa en station västerut till Moorgate, tåget kom efter mindre än en minut. Vid Moorgate bytte vi till Northern Line, ner i underjorden. Missade precis ett tåg men nästa kom om en minut. Två stationer senare var vi framme vid London Bridge och det var dags att påbörja den långa uppstigningen till pendeltågen, klockan var nu nästan halv tre. Tåget 14:33 kunde vi hinna med om vi hade tur. Rulltrapporna är långa och avståndet från tunnelbanan till pendeltågen längre än man tror.

Upp på plattform fyra och vi kan bara konstatera att vi precis har missat tåget. En chans kvar, det skall gå ett tåg 14:34 via Blackheath. Frågan är bara vilken plattform det går ifrån? Får tag på en konduktör som en levande tidtabell kan meddela att tåget precis kommer in på plattform två. Upp för trapporna och ned på nästa plattform, favorit i repris från Stansted och dörrarna stängs precis när vi kommit ombord. Ringer till bäste kompisen Ian (i mitten i nedre raden på nedersta fotot) som säger att han kommer och möter oss. Tåget framme 14:47, ha gott om tid kvar. Ian möter upp och vi knallar upp till hans hus som bara ligger ett stenkast från stationen där vi får lämna vårt bagage. Vi unnar oss en snabb promenad ned till The Valley istället för ytterligare en språngmarsch. Ringer till Magnus som har våra biljetter och som redan sitter på läktaren. Han står och vinkar med biljetterna i trapphuset upp till läktaren och vi tar glatt emot dem. Upp till översta planet på läktaren och där sitter resten av gänget. Alla förutom två har flugit över kvällen innan, Kajan och Danne flög från Arlanda samma morgon och konstaterar att British Airways är mer att lita på. Men tack vare en enorm fysisk prestation från oss alla tre bänkar vi oss på läktaren en minut före avspark. Vi har avverkat sträckan Skavsta - The Valley på 3 timmar och 44 minuter, definitivt nytt världsrekord!

Med tanke på allting som hänt fram till matchstart känns det nästan överflödigt att kommentera matchen. Vill du läsa mer om den kan du göra det. Första halvlek passerar utan att göra några större avtryck i historien och i pausen tittar solen fram och vi får tillfälle att släcka törsten och trycka in en korv som får bli dagens lunch. I mitten av andra halvlek tar Charlton ledningen men sedan tar Barnsley över matchen helt. Magnus som hittills aldrig upplevt en vinst för Charlton på The Valley drar huvan i munkjackan över huvudet. Tyvärr, för Magnus och alla oss andra, så är turen förbrukad för idag. Barnsley kvitterar i slutet och har ett gyllene tillfälle att punktera matchen på stopptid men det blir åtminstone en poäng för Charlton. Efter matchen följer vi med Ian till Conference Club och tar några pints samtidigt som vi tittar på höjdpunkterna från dagens omgång. Dagens ansträngningar tar ut sin rätt och istället för den sedvanliga pubrundan i Greenwich tar vi tåget in mot London. På tåget träffar vi några andra supportrar som blir väldigt entusiastiska över att det finns en svensk supporterklubb. Vi följer med dem till en pub i närheten av London Bridge, det blir en promenad genom mystiska kulvertar och trånga prång innan vi kommer fram till en mycket proper pub. Skomagarn beställer in nio rom och Cola, sedan får vi andra beställa vad vi vill ha. Vid elvatiden börjar dagen ta ut sin tribut och vi styr kosan mot hotellet som vi hade tänkt komma till drygt tolv timmar tidigare. Även om vi sovit i bekvämare sängar så somnar vi sött denna kväll. Om du vill titta på fler bilder från denna världsrekorddag hittar du 


Det blir nu min åttonde resa till London för att se mitt favoritlag Charlton Athletic och sämre facit än vad jag har hoppas jag verkligen inte att någon annan supporter till något annat lag har, för på mina sju tidigare resor har jag fått uppleva noll segrer hemma på The Valley ! Men helt lottlös har jag ju inte blivit, utan inkasserat fyra oavgjorda matcher och tre smärtsamma förluster.

 


Artikeln skriven av Lars Liljegren 2008-01-01.