Resekrönika Charlton - Newcastle 2004

Fredagen 15 oktober styrde sju grabbar kosan mot London för att se på Charlton mot Newcastle, 17 oktober. Som uppvärmning hamnade vi ute i Leyton på lördagen och såg Leyton Orient vs Shrewsbury i League Two.

Del 1, Leyton Orient - Shrewsbury 16 Oktober

Fyra grabbar från Helsingborgstrakten lättade från Sturup på morgonen, en från Uppsala flög från Västerås ungefär samtidigt och sist flög jag och Gunnar från Skavsta på kvällen. Nåväl det var i alla fall meningen att vi skulle lättat ca 21:30 men hastigt och mindre lustigt hade danskarna stängt sitt luftrum vilket innebar att alla plan fick ändrade rutter så vi kom inte iväg förrän 00:30 på lördagen.

Tågen hade förstås slutat gå från Stansted varför det fick bli nattbuss in till Oxford Circus. Taxi till hotellet vid Euston som kördes av en Arsenalsupporter som hade varit på semester i Blekinge i somras och var helt facinerad av Sverige och Ljungberg. Nattportiern var fortfarande vaken och vi rumlade in i vårt rum 03:30 lokal tid, lagom mosiga.

Upp i arla stund, niotiden si så där, och möttes av en allt annat är serviceminded frukostvärd som stroppigt förklarade att vi inte fanns på hans lista och alltså kunde det inte bli någon frukost. Nu var det så att vi kom sent i natt så vi finns nog inte med på din lista som skrevs ut i går kväll. Aha, ni försöker mygla till er en frukost fastän ni inte sovit en natt ännu! Efter att ha bankat vett i det lilla hjärnkontoret hos frukostvärden fick vi till slut en kontinental frukost som gjorde att vi stod oss in till Picadilly Circus.

Farbror Eros stod där han brukade och höll vakt medan vi röjde genom Virgin och Lillywhites. Snabbt tillbaks till hotellet med fynden innan kosan styrdes ut mot Orient. Väl framme vid tunnelbanestationen var det bara att följa folkströmmen för att komma till arenan där vi mötte alla glada skåningar som hade embarkerat halva arenapuben. Särskilt roligt var det att träffa min redaktionskompis Magnus för första gången men hans kompisar Valen, Kajan, Mander och Skomagarn var alla trevliga filurer.

Puben serverade öl i kannor, pitchers, så det inte skulle bli onödigt spring, en kanna räckte nästan till 7 pints så det blev några kannor innan matchen. Satte även tänderna i något matliknande för att stilla hungern, ingen gastronomisk världssensation men det skulle bli värre. Den gamle gode kamraten Joachim som inte kunde följa med på resan hade skickat med en frågesport som vi kunde fördriva tiden med fram till avspark. Första delen bestod av frågor om Charlton medan del två bestod i 20 bilder på spelare från engelska ligan 1970/71 och 25 namn som man skulle försöka para ihop. Ingen lätt uppgift med tanke på att den äldste i gänget var kring tio år när det begav sig. Del två blev dock en synnerligen trevlig sysselsättning för alla gubbar runt om i puben där de nästan tårdrypande kände igen gamla hjältar, riktiga fotbollsspelare!

Dags för avspark och hemmalaget som låg i toppen av ligan tog emot Shrewsbury som låg allra sist. Arenan höll på att byggas om och kvar fanns bara en kortsida, där vi satt, och en långsida. De övriga två sidorna bestod av lerhål där det nån gång i framtiden skall byggas nya tribuner. Bakom den tomma långsidan kunde man ca 100 meter bort skåda något som såg misstänkt ut som en soptipp, det luktade i alla fall inte. Arenan låg placerad som så många andra gamla arenor mitt i ett bostadsområde där de närmast boende kunde se matchen gratis från den tomma kortsidan.

Orient visade tämligen omgående att det var klasskillnad mellan lagen och hade nästan allt spel i första halvlek. Halvtidsresultatet 3-0 var inte på något sätt orättvist och vi var alla imponerade av hemmalagets konstruktiva spel. Inte alls det sparka och spring som vi nog hade förväntat oss. Leytons anfallare Scott och Steele var hela tiden giftiga och Shrewsburys försvar blev uppsnurrade gång efter annan. Steele började målskyttet i 17 minuten och Shrewsbury hann knappt göra avspark innan Scott gjorde 2-0 i 19 minuten. Det dröjde inte länge innan Scott även gjorde 3-0 i 25 minuten. Resultatet kunde blivit än värre om inte målvakten Howie gjort några svettiga räddningar. Ner till puben i halvtid för lite dricka, av någon konstig anledning satt redan Skomagarn där när vi kom ner, hmm.

Andra halvlek blev en total polariserad bild av första där Orient verkade vara mätta efter första halvlekens utskåpning. Shrewsbury bjöds delvis in i matchen och även om deras fotbollskunnande låg på en lägre nivå än Orient så fanns det mycket hjärta och kämpatag. En kille som var rolig att titta på var nr 9 Luke Rodgers. Han såg ut, åtminstone på lite avstånd, som en kloning av Denis Wise och hade samma terrierliknande spelstil fastän något justare. Shrewsbury hade några halvchanser, främst efter hörnor, men några mål blev det inte. Med en kvart kvar byttes Ibehre in i hemmlaget, en ung mycket teknisk och snabb spelare. Om han fortsätter utvecklas så är kommer han definitivt spela i någon av de högsta divisionerna om några år.

Planen var inte direkt dålig men inte något underlag som inbjöd till tekniska fantasinummer. Ibehre bjöd dock på ett flertal tjusiga kombinationer och med fem minuter kvar av matchen spelade han mycket osjälviskt fram bollen till Steele som fick göra sitt andra mål för matchen. De flesta trodde väl att matchen var över och några började lämna läktaren, Skomagaren var redan försvunnen. På stopptid fick äntligen den lilla tillresta skaran med Shrewsburyfans jubla när Fox fick på ett mindre lyckat skott som ändå letade sig in vid bortre stolpen till Valens stora förtjusning. Han vann därmed den interna vadslagningen och håvade in £14.

Tillbaks ner i den gemytliga klubbpuben och lite eftersnack. Puben var fortfarande välbesatt och stämningen var hög och blev än högre när tv-programmet kom fram till League Two och kunggjorde vilka som var nya serieledare. Det var nära att taket lyfte! Del två av frågesporten hade spridit sig och fler och fler gubbar kom fram och ville ta del av de gamla spelarbilderna av george Best, Peter Shilton, Goordon Banks etc etc.

Efter några samtal till södra sidan av Themsen började vi röra oss bort mot stationen för att själva förflytta oss dit, för någon skulle väl förflyta kanske vara mer rätt vokabulär. Vi lämnade Leyton Orient bakom oss och fick sällskap med en något förfriskad Keith som något osammanhängande berättade om sitt liv och varför Leyton och Charlton var riktigt rekorderliga Londonlag.
 

Leyton Orients vinst mot Shrewsbury gav mersmak på fler kulturella utsvävningar. Greenwich historiska miljöer skulle föhoppningsvis kunna släcka vår akuta törst.

Från Leyton var det bara ett en kort resa till nästa station Stratford där vi skulle byta till Docklands Light Railway. För Skomagaren var resan tillräckligt lång, han drabbades nämligen av en akut partiell galopperande sammandragen vesica urinaria. Vet inte om det fanns något sammanhang med det stora intaget av flytande B-vitamin tidigare under eftermiddagen, men besvärande såg det ut att vara. Trots att vi aldrig lämnade perrongen såg han ut som ett barn på julafton när tåget mot Lewisham rullade in, denne Skomagare upphör aldrig att förvåna - like you a lot.

På höga pelare susade det förarlösa tåget fram genom Docklands i kvällsbelysning. För några år sedan byggdes linjen ut från Themsens norra strand och grävdes under floden för vidare sträckning söderut. Tidigare fick man kliva av vid Island Garden och promenera genom en gammal gångtunnel under floden. En ganska mäktig upplevelse men inget att rekommendera för den som lider av cellskräck. Vi hade inte tid för ytterligare exkursioner utan fortsatte under Themsen till Cutty Sark där Jeff och Barnie, kvällens lokala guider, väntade på oss.

Fick ett sms av Jeff i slutet av matchen att vi skulle vänta med att äta då de skulle förära oss en helengelsk matupplevelse på en lokal sylta. Även om det kanske inte lät så oerhört frestande så skall man ju inte dö nyfiken. Vi lunkade iväg 100 meter från stationen till en pajrestaurang som jag varmt kan rekommendera andra att inte använda. I och för sig var det ganska billigt men som jag sa tidigare skulle den gastronomiska upplevelsen för dagen bli värre, mycket värre. Halva Skånes rekryter gjorde helt om för att gynna farbror Ronalds imperium. Stommen i truppen vek däremot inte ner sig utan tog emot utmaningen rakryggade. Två köttpajer, drygt en dm i diameter, två ordentliga klickar stabbigt potatismos och sedan grädden på moset, stora överkokta gröna ärtor i "gravy"(sky), något som engelsmännen verkar älska.

Började med att smaka av moset och efter ett häftigt bombardemang med salt och peppar lyckades jag till slut få smak på det, men det var fortfarande lika stabbigt som betong i ett tidigt stadium. Raskt gav jag mig på den till utseendet ganska tilltalande runda pajen som simmade omkring i en ljusgrön ärtsky. Skar en tårtbit och ut vällde en oformlig sojasubstitutfärgad hackad köttröra. Mer salt och peppar för att väcka smaklökarna till liv, vinägern fick vara. Jeff förstod inte varför jag tittade på maten, den är ju till för att ätas!!! Efter idogt tuggande och malande och med stor hjälp av ölen från Bombardier fick jag säkert ner två tredjedelar till slut. Been there, done that, moving on.

Kvällens tema visade sig som tur vara rundtur bland gamla pubar vilket fick alla på betydligt bättre humör. Alla, inklusive hamburgerätarna, kände att det fanns behov av att skölja ner kvällens föda. Vi passerade den gamla skutan Cutty Sark och promenerade längs Themsen förbi Royal Naval College bort till The Trafalgar Tavern . En historisk pub med drygt 160 år på nacken, vackrare exteriör och bättre läge får man svårt att hitta. Det var ganska mycket folk men jag kan tänka mig att det är en oerhört populär sommarpub. Ett oändligt antal olika öl, ale och stout på fat.

Kvällen var ung och vi drog vidare. The Coach and Horses alldeles söder om Cutty Sark var ett väl inrökt hak med lite väl hög ljudvolym och ont om både sitt- och ståplatser, vi lämnade det tills vidare för att senare runda av kvällen här. The Gipsy Moth som fått namn efter det andra fartyget som ligger i torrdocka var ett betydligt lugnare ställe med lite mognare publik. Nu hade vår guidetrupp utökats med Ian som jag inte träffat tidigare. Han var en synnerligen annorlunda engelsman, han hade nämligen lärt sig tyska utan att ha bott i Tyskland. Något för vår studerande vän Johan. En mycket trevlig kille under alla omständigheter vilket gjorde att han smälte in väl i gruppen! Någon pint hann rinna ner innan vi gick in på en marknadsgård som fanns innanför de två sist nämnda pubarna. Kommer tyvärr inte ihåg vad stället hette men det är lätt att hitta, in genom en stor port bredvid Coach and Horses. Jeffs pappa hade varit med att bygga marknadsområdet en evighets tid tillbaka och vi firade det med att sitta utomhus med gasolvärmare.

Efter några mexikanska magstörare var det dags att tänka på refrängen och försöka hitta tillbaka till hotellet. En lärdom vi gjorde är att spårtrafiken slutar att gå vid midnatt, något för gnälliga Stockholmare att tänka på. Vi hann med sista DLR från Cutty Sark men missade sista T-banan vid Bank. Att hitta en taxi var lättare sagt än gjort och vi hann nästan halvvägs till Euston innan vi fick napp. Stärkte mig med en stor kopp te och medköpta sandwiches innan laddningen började inför resans höjdpunkt.

 

Del 2, Charlton - Newcastle 17 Oktober


Den stora dagen var inne, nervositeten började bubbla, timmarna till kick off var lätt räknade.


Söndagen bjöd på ett varmt och omväxlande väder, de yttre omständigheterna var så goda man kan förvänta sig i mitten av oktober. Efter en sen frukost började vi sakta röra oss genom stan för att så småningom, efter en och annan kringelikrok, ta oss ner till någon av järnvägsstationerna. Lite dåligt pålästa hamnade vi vid Victoria vilket inte gick så bra på söndagar för att ta sig ut mot Charlton.

Bara att bita ihop och ta sig till London Bridge vilket gjorde oss en halvtimme försenade. När vi dessutom missade pendeln precis vid London Bridge försvann ytterligare en kvart och nervositeten att missa avspark började tränga sig på. När tåget väl kom in var perrongen smockfull av både Charlton- och Newcastlesupportrar. Det blev boskapsförflyttning fram till Charlton, som tur var stannade i alla fall inte tåget på alla stationer vilket kortade ner resan med några minuter. Väl framme vid Charlton träffade jag för första gången på svartabörshandel alldeles utanför stationen. Så det kanske finns en chans att åka ut till Charlton på vinst och förlust för den som är i trakterna, verkade inte som att priserna var särskilt höga. Kolla dock biljetterna noga eftersom Jimmy Seed Stand bara är till för bortapublik och på övriga läktare kommer du inte in med några bortalagsfärger.

Kön till kassan där vi skulle hämta ut biljetterna var inte särskilt lång vilket lugnade hjärtat något med tanke på att det var mindre en trettio minuter till avspark. Skåningarna hade tagit sig ut i god tid och hunnit med en lunch på en kinakrog. Jag och Gunnar hade tänkt hinna äta innan matchen men det var bara att glömma. Kön segade sig otroligt långsamt framåt och vi fick känna av en liten regnskur. Musiken började dåna inne på stadion och spelarna var inne och värmde. Uppladdningen var i full gång och vi stod i en kö som inte verkade röra sig över huvud taget. Vad sysslade folk med, skall det vara så svårt att hämta sina biljetter, betala och gå? Tydligen för minuterna tickade iväg och vi fick lyssna till "In to The Valley" och "London Calling" medan vi drömde om att få se avspark.

Lyckans fe visade sig till slut och med sju biljetter i nypan rusade vi upp på läktaren och hann precis sätta oss innan avspark. Något nedslående att missa hela uppladdningen inne på arenan men man har bara sig själv att skylla och lära sig av misstagen, vara ute i bättre tid nästa gång således. Efter bedrövligt bortaspel tidigare under säsongen var förväntningarna ändå ganska högt ställda med tanke på att vi hittills var obesegrade på hemmaplan. Inledningsvis tog Charlton för sig betydligt mer än vad man vant sig vid. Även om Newcastle hade mest bollinnehav fick vi den första målchansen när Murphy spelade fram Stuart som fick på ett bra skott och Given fick anstränga sig för att rädda.

Newcastle tog över mer och mer av matchen och Shearer var som vanligt farlig i närheten av straffområdet. Han var även sig lik vad det gäller otrevligt uppträdande mot domaren utan repressalier från den svartklädde rättsskiparen. Vet inte om Shearer köper avlatsbrev från domarkåren men han måste nog göra det för ingen annan spelare kan kalla domaren för f***ing pr**k eller något liknande i match efter match utan att få en varning.

Bartlett vann alla offensiva luftdueller men Lisbie stod mest och väntade i stället för att springa innan skarvningen varför det aldrig blev några chanser av dem. Newcastle tryckte på mer och mer och fick först ett mål helt korrekt bortdömt men fick ändå in ett ledningsmål drygt fem minuter innan halvtid. Bellamy som varit giftig hela första halvlek satte pannan till på inlägget från Bernard förbi en chanslös Kiely. Newcastleklacken som fanns mindre än tjugo meter ifrån oss exploderade och flera av dem tyckte att åtta grader var alldeles för varmt för att ha t-shirt på sig. Krävs nog många pajer, stabbiga potatismosklickar och pints för att härda ut med bar överkropp. Vi lämnade våra platser i halvtidsvila för att trösta oss i läktargångsserveringen. Det var några till som kommit på samma tanke och allt ätbart var slut när vi äntligen kom fram till disken så det fick bli mer B-vitamin, bra för håret och naglarna!

Lite eftersnack från första halvlek och alla rättrogna var övertygade om att vi kunde klara av att vända situationen. 45 viktiga minuter återstod av resans huvudsakliga skäl och underläge i halvtid. Historiskt sett brukar de flesta mötena mot Newcastle hemma sluta oavgjort, skulle fallet bli så även idag? Ordentligt taggade gjorde vi oss klara för andra halvlek samtidigt som spelarna var på väg in.

Förväntningarna var stora när vi åkte till London. Efter ett oerhört innehållsrikt dygn med fotbollsmatch i Leyton, historisk pubrunda i Greenwich och sedan det verkliga skälet till resan, Charltons match mot Newcastle, levde fortfarande förväntningarna om poäng efter underläge 0-1 i halvtid.

Newcastle hade haft det mesta av spelet i första halvlek och de bästa målchanserna men vårt spel lovade gott jämfört med vad vi presterat i de tidigare matcherna på säsongen.  Det verkade som om Charlton fått gott te och fina apelsinklyftor i halvtid för de startade halvleken i ett rasande tempo. Passningsspel som fungerade och bollkontroll även i trängda situationer. Bara några minuter in fick så Lisbie bollen i straffområdet, dribblade och dribblade även av målvakten. Det kändes som om det blev en gång för mycket men även om den avslutande touchen inte var av världsklass räckte det med att riktningen var den rätta. Trots att två försvarande backar försökte nå bollen var de för sent ute. The Valley exploderade i ett härligt jubel.

En person som kom att spela huvudrollen för publiken på vår lektarsektion i andra halvleken var den assisterande domaren. Han hade redan utmärkt sig i första halvlek genom att inte fatta några egna beslut utan hela tiden avvakta huvuddomarens viftanden och signaler, detta gällde även alla inkast! Han fortsatte på den inslagna vägen även i andra halvlek och missade några solklara offside. Efter en stund gick han under det föga smickrande öknamnet "you're f**ing useless". Med tanke på vad han presterade måste jag ändå säga att det var ett ganska diplomatiskt uttryck!

Charlton fortsatte att hålla tempo även efter målet och Rommedahl fick äntligen några bollar att springa på med öppen yta. Äntligen syntes det varför vi köpt honom, vilken hastighet mannen kom upp i! Kändes som om övriga rörde sig i ultrarapid. Newcastle kom dock tillbaks och det var ett härligt böljande spel med många kvalificerade målchanser. Vi utjämnade dock antalet målchanser från första halvlek och med en boll bortsparkad på mållinjen, ett skott i stolpen och ett i ribban hade det inte varit helt orättvist om vi vunnit.

Den assisterande domaren gjorde till slut ett ingrepp då han påkallade domarens uppmärksamhet efter Ameobi kallat honom vid hans öknamn. Inte så smart kanske men lite roligt, Hreidarsson fick sig ett gott skratt också. Nästan helt nöjda lämnade vi stadion tillsammans med de andra men kvällen på The Valley var inte över än på ett tag. Efter matchen hade vi stämt träff med Ian Cartwright, klubbens supporteransvarige.

Vi skulle fått våra loungepasses till The Crossbars, restaurangen under North Stand tillsammans med biljetterna men det hade blivit något strul. Utan dem, ingen träff med Ian så det var bara att stå på sig. Med lite hjälp från halva huvudreceptionen fick jag till slut på Ian som snabbt skrev ut nya pass så skulle vi träffas en timme senare. Under tiden hann vi göra av med pengar i The Superstore. Tröjor, kepsar, dvd, nyckelringar mm ökade omsättningen innan gruppen handlat färdigt. Efter lite mankemang kom vi till slut in på The Crossbars och för dem som inte varit där tidigare är det en angenäm bekantskap. Allt håller hög standard och man känner sig lite som en kung, tom toaletterna är imponerande, eller hur Skomagarn?

En bedårande utsikt över arenan får man på köpet och även om en fullsatt arena är en trevlig upplevelse har en tom i kvällsbelysning sin tjusning. Ian dök inte upp som överenskommet och puben gjorde sig iordning för sista beställningar. Efter lite mer hjälp av vänlig personal skulle Ian dyka upp om ca 10 minuter. Jodå, till slut dök han upp och han såg ut som en levande hjärtattack. Han beklagade att vi hade fått vänta men han hade blivit kallad till ett extrainsatt möte med styrelsens ordförande som han nu hade avbrutit för att uppfylla sitt åtagande gentemot oss. Har svårt att tänka mig att något liknande skulle inträffat hos tex Arsenal, Chelsea eller Man United.

Den supporteransvarige förstod dock vikten av att sätta supportrarna i första rummet och vi fick en trevlig pratstund även om den fördes i snabbt tempo. Ian lovade att ställa upp med all hjälp vi kunde behöva för att starta en supporteravdelning i Sverige och han kommer även att komma över till Sverige nästa år för en informationsträff för alla intresserade. Så håll ögongen öppna om ett halvår så kommer vi ha en trevlig samling i Stockholm.

Efter att insupit Charltonatmosfär i megaformat, förmodligen alldeles för mycket för den Unitedtrogne Anders, tyckte vi det var lika bra att löpa linan ut. Utanför The Valley ställdes riktningen in på Charltonssupportrarnas stampubar i området. Först avverkades The Royal Oak som ligger två minuters promenad från arenan. Eftersom klockan hade hunnit bli mycket och några av oss redan varit där tidigare rumlade vi bort till det andra vattenhålet The Rose of Denmark där ingen hade varit tidigare. Här samlas alla freaks innan matcherna medan Royal Oak är för de "normala" fansen. Det hann bli några pints och lite Charltonsnack med bartenderna innan det var dags att ta sig in till London igen.

På pendeltåget fanns det till allas förtjusning toalett, den användes av alla förutom av Skomagarn. Allt var således tillbaks till det normala enligt honom, bara en kortare svacka. Ankom London vid tiotiden på kvällen och vi fick uppleva att det inte var någon bra tid en söndag om man vill ha något i magen och inte vill gå till någon internationell hamburgerkedja. Efter drygt tio försök hittade vi till slut en pub där köket hade öppet till elva.

På lite pin tjiv lät jag oss placeras i den rökfria delen för att se hur den tätrökande Anders skulle klara av den situationen. Måste säga att han klarade utmaningen med bravur eftersom han inte gick iväg för att andas förrän maten var uppäten. Skomagarn var på värsta uppvaktningshumör och var nära att få med sig servitrisen hem, ett litet misstag när det var dags för notan brände hans skepp. Bara hem och öva på engelskan så det inte blir några fler förödande missförstånd.

Vi skiljdes utanför puben nöjda med helgens upplevelser och bestämde oss för att göra en ny resa till våren. Intresset bland de som inte var med på denna resa har varit stor för att följa med på nästa resa så förhoppningsvis blir vi minst dubbelt så många nästa år.


Artikeln skriven av Namn Namnsson 201X-XX-XX