Från sunny Rochdale to sunny Burnley

2018 års resa gick i Emmerdale farms fotspår som visade sig från sin bästa sida. De flesta kanske har hört talas om sunny Brighton men vi som var med på den här resan kan nu lägga till synny Rochdale och sunny Burnley till den listan!

26 Oktober


Vi nådde inte riktigt upp till vår ålder vad gäller arrangemang men det blev ändå ett härligt rekord när 13 glada gamänger styrde kosan mot Manchester på vår 14 resa. Det blev nästan som den gamla religiösa pärlan "De komma från öst och väst" innan alla kunde samlas. Manchester erbjuds ju inte som direktdestination från så många ställen så det blev byten både i Bryssel, Frankfurt och München för att komma fram. Själv hann jag bli lite orolig på vägen till Arlanda när vi blev stående utanför Sollentuna med ett signalfel men jag var ute i god tid, som tur var, så trots drygt tjugo minuters försening så hade jag drygt 1½ timme på mig. Väl på plats träffade jag Gunnar som hade den första pinten väntande innan vi gick på planet.

I Manchester väntade Johan och Adam på flygplatsen, de hade landat en halvtimme före oss. Vi tog tåget in och passade på att hämta ut alla tågbiljetter för de kommande två dagarna. Ni som har åkt tåg i England vet att de är väldigt generösa med biljetterna så det blev en helt kortlek med jokrar innan automaten hade spottat färdigt. Efter en snabb installation på hotellet begav vi oss ut på stan för att möta upp förtruppen i form av Magnus, Skomagarn, Lange, Bengt och Jonny som alla hade anlänt redan på torsdagen. Det blev ett kärt sammanträffande på den trevliga puben Marble Arch, en sk real ale pub. De hade bl.a hunnit med en sväng på det grandiosa fotbollsmuséet under förmiddagen och var liksom oss både hungriga och törstiga. Servitören tackade sin lyckliga stjärna när han kunde lämna bordet med nio stycken fish & chips på notan istället för nio olika rätter. Fisken sköljdes ner med lager, bitter och ale, alla bryggda i det egna bryggeriet.

Puben, som lägligt inför lördagens match, ligger på Rochdale road på väg ut från centrala Manchester och har legat där åtminstone sedan 1888, mycket talar dock för att det byggdes redan 1851. Gammal och genuin var den hur som helst, inte alla pubar som kör med öppen brasa och framförallt inte i oktober, något Skomagarn fick njuta av som satt närmast. Det mest anmärkningsvärda med puben, ja vid sidan av deras kärnverksamhet öl, var det sluttande golvet. Det sluttade hela vägen från ingången till slutet av bardisken. Vad förklaringen till detta kan vara tvistar de lärde om, jag lämnar fältet öppet för egen tolkning/önskan

  • För att enklare kunna rulla in öltunnorna från gatan
  • För att enklare kunna göra rent golvet med vatten
  • För att kunderna skall gå i riktning mot bardisken
Efter nödvändig och efterlängtad spisning begav vi oss tillbaka i riktning mot hotellet. Två göteborgare hade anlänt, Benno och Sven-Åke, och de var naturligtvis ännu törstigare än vad vi hade varit några timmar tidigare. Bara några hundra meter från hotellet låg den mycket obskyra puben The Temple, belägen i en före detta offentlig toalett. Namnet verkar vara bevarat från den ursprungliga inrättningen som gick under namnet The Temple of Convinience. Utan konkurrens den minsta pub jag har varit på men även om det var trångt så var det härlig stämning, framför allt om man gillar 60- och 70-talsmusik som flödade ur den genuina jukeboxen. Vår ensemble upptog nog närmare 40 % av borden men eftersom klockan inte var så mycket fanns det fortfarande gott om plats. Till toaletterna hittade man genom en mycket tydligt skyltning och de var mycket väl tilltagna i förhållande till resten av lokalen.

Rastlösa att hinna med Manchesters nattliv släntrade vi bort några meter till mot hotellet där vi hittade ytterligare en mycket annorlunda pub, Peveril of the peak. De exteriöra väggarna är helt täckta med grönt kakel, pubens entrédel ligger i ett spetsigt gathörn och har två entréer som leder till varsin sida av bardisken, genom ytterligare en dörr kunde man ta sig mellan delarna eller in till de något större sittutrymmena. På taket hängde tvätt på linor och de har nog hängt där ett tag eller så är det någon som jämt glömmer att ta in dem :)
Snett emot puben låg den betydligt mer moderna Rain Bar som hade en stor terrass ned mot The Rochdale Canal, något som passade de cigarrökande herrarna. Innan lång dag färds mot natt fulländades anslöt de sista deltagarna (men långt ifrån de kortaste), Filip och Viktor dryga timmen innan midnatt.
 
loading...

27 Oktober

Hotellet vi bodde på, Jury's Inn, var modernt och fräscht, stora rum och tjocka täcken och en klart godkänd full english breakfast. Det enda smolket i bägaren för oss som bodde ut mot gatan var tvåglasfönstren som släppte in väl mycket ljud men vis av erfarenheten hade jag med mig egen medecin mot det så med öronproppar i så löste vi det också. Efter frukosten begav vi oss iväg i den frostnupna förmiddagen mot Victoria station för vidare transport med tåg till Rochdale. På morgonnyheterna berättade de att det hade varit den kallaste oktobernatten på över tio år, bilder på hedar med får täckta med snö fulländade historien.

Arriva som kör tågtrafiken i området hade en partiell strejk just denna lördag och ca 70 % av all trafik var inställd helt eller genom kortade tåg. För att vara på den säkra sidan åkte vi redan kvart över 10 och var framme i den något ruffiga Rochdale drygt 20 minuter senare. Tack vare den bastanta frukosten och "färdkost" på tåget kunde vi sedan påbörja den långa vandringen upp- och nedför kullarna mot Spotlands. Initialt med undantag av vädret kunde man lätt tro att vi hade hamnat i Pakistan, tom. skyltarna på affärerna stod mestadels endast skrivna på urdu. Efter drygt en km när vi kom fram till en genomfartsled ändrade staden karaktär totalt och övergick i klassisk engelsk stil. Smått frusna och törstiga strävade vi mot den enda puben på vägen till Spotlands som låg mitt emot en gigantisk kyrkogård och som bar det beskrivande namnet Cementery Hotel, en pub att dö för! Till vår gigantiska förtvivlan öppnade de inte förrän kl 12 och dit var det ju en halvtimme kvar. Efter en snabb överläggning beslutade vi att knata på, trots att puben såg väldigt inbjudande ut, och bege oss till Spotlands.

På vägen dit, den sista dryga kilometern, mötte vi ett gäng glada Rochdalesupportrar i en bil. De skrek många uppfriskande och välformulerade slagord efter oss ackompanjerat av gester som inte gick att missförstås. Nästa på pricken kl 12 efter att ha varit förföljda av kyrkogården mer än halva vägen kom vi så fram till Spotlands och till vår stora glädje var puben på arenan öppen och öppen både för hemma- och bortasupportrar. Vi var först på plan och öppnade ölkranarna. Något frusna var det skönt att sätta sig i värmen och läppja på en ale. En stund senare fick vi sällskap av min australiske vän och tillika Charltonsupporter Terry som råkade vara i England och hälsa på, ett kärt återseende för mig. Allt eftersom puben fylldes på blev det varmare och angenämare. Man blev dock bryskt påmind om att det fortfarande var England vi befann oss i när man gick in på toaletten, enkelglas och inga värmekällor. Däremot var de noga med att poängtera att man skulle akta sig för att skålla sig på det varma vattnet i kranen vid handfatet. Tror dock att det var en kraftig överdrift och mer en påminnelse om att det fanns varmvatten, något som inte brukar finnas på herrarnas toaletter på pubarna.

Med dryga timmen kvar gick vi iväg för att fylla på med litet käk, det blev åter en fish & chips i en av de absolut minsta matutskänkningsställen jag varit på, Wilbutts Lane Chippy. Den låg inrymd i bottenvåninge på ett vanligt tvåvåningsradhus mitt emot arenan och gjorde fantastisk business denna eftermiddagen. Terry beställde något lokalt som inte ens han visste vad det var, visade sig vara en variant på den andra fotbollsdieten, paj :) Sedan kvarstod dagens bära eller brista, hämta ut matchbiljetterna. I en liten kiosk vid sidan av ena kortsidan hade byns enda bloondiner tagit plats och delade ut biljetter. Efter lite övertygelse fick vi ut våra 14 biljetter, var bara tvungen att tala om att de två papper jag lämnat fram avsåg 2 bokningar á 7 biljetter och inte ett original och en kopia av 1 bokning, som sagt byns enda blondiner som dessutom såg ut att vara mor och dotter:)

 

loading...

Dags att bege sig in på stadion och hoppas på att alla nödvändiga åtgärder med att flamskyddsbehandla vår flagga samt medta nödvändig dokumentation för densamma skulle vara tillräcklig för att passera säkerhetskontrollen. Visade sig att för denna match, trots tydliga föreskrifter att alla flaggor som inte uppfyller dessa krav inte får tas med in på arenan, var detta helt onödigt. De tittade inte ens i ryggsäcken! Väl inne fick vi lägga ut den på sektionen närmast ner mot kortsidan medan vi själva intog långsidan ett snäpp närmare mittcirkeln. Exakt 2:47 in i sändningen kan ni se vår flagga första gången i Rochdales sändning efter matchen, använd slowmotion nere till vänster. Förutom matchens höjdpunkter kan ni även se oss 4:43 in i sändningen, vi är faktiskt några av få som har röda tröjor på oss och vi står upp.

Matchen blev dessvärre en besvikelse där Bowyers diamantuppställning gav Rochdale alla möjligheter att styra och ställa på mittfältet då Charltons spelare dels kom allt i långt ifrån varandra samt lämnade innermittfältet helt fritt för de blåklädda hemmaspelarna. Ett pojklagsmisstag där alla står och tittar på bollen gjorde att Rochdale kunde ta ledningen redan efter knappa fem minuter. Charlton fick en ganska billig möjlighet till revansch när de blev tilldömda en straff men den var uselt slagen. Rochdale tryckte på och det kunde varit både två och tre noll innan halvtid. I andra halvlek repade Charlton lite mod och skapade fler chanser och borde kvitterat på frispark där bollen, efter att ha tittat på tv-sändningen ovan i slow-motion tio gånger, ser ut att gå rakt i mål. Från den kameravinkeln som sändningen erbjuder förstår man inte varför målvakten ser bollen så sent men den skruvas runt muren. En frispelning på kanten där Grant var flera meter onside men där den assisterande domaren bara tittar på när han tar emot bollen och lyfter den elegant över den utrusande målvakten och sedan åter vinkar offside. Inte vår dag helt enkelt. Även om Rochdale var det bättre laget så med facit i hand så borde vi åtminstone åkt hem med en pinne.

Höjdpunkten för oss tillresta blev i halvtidsvilan från speakerna som stolt annonserade sitt varma välkomnande till "13 Swedish Addicks". Vi kunde även glädja oss åt vackert väder under matchen och det var skönt att värmas av solen, det behövdes efter den betydligt kyligare förmiddagen. Det var bara att lagra värmen och ta den långa promenaden tillbaka till stationen. Efter en väl avvägd gånghastighet klev vi på tåget med två minuter tillgodo, Magnus och Gunnar fuskade genom att ta taxi men kompenserade detta avsteg på hälsoresan med att bunkra upp lite färdkost till tåget. På vägen hem nåddes vi av den förfärliga nyheten att Leicesters thailändske ägare hade omkommit i en helikopterolycka. Ett par dagar senare kunde man läsa i media att piloten med största sannolikhet räddat många i allmänheten från att gå samma öde tillmötes genom att styra bort den havererade helikoptern från en yta på den parkeringsplatsen därhelikoptern kraschade där det fortfarande fanns många åskådare kvar. Piloten och hans fru som var co-pilot tillhörde dem som också omkom i lågorna, allt oerhört tragiskt. 

Väl tillbaka blev det en stilla promenad tillbaka till hotellet genom ett klart och kyligt Manchester innan kvällen avslutades på en närbelägen pub som till kvällen var inspirerad av Halloween.

loading...

28 Oktober

Denna dag var ingen vanlig dag, det var nämligen Skomagarens födelsedag! Detta var alla väl medvetna om men vi höll alla masken vid frukosten. Peter var "lia gla" som vanligt men nog såg han något brydd ut när inte ens hans rumskamrater hade gratulerat honom! Efter frukosten samlades vi i receptionen för gemensam promenad till samma station som dagen innan. Men före det så blev det ljuv födelsedagssång för Peter och nu såg han betydligt nöjdare ut!

Dagen bjöd på ett strålande väder när vi klev på tåget med den fantasieggande slutdestinationen Clitheroe. Magnus hade ordnat med lite underhållning i form av ett quiz som gick ut på att placera ut alla arenor i Premier League från norr till söder. En inte helt enkel uppgift där det ibland bara skilde någon enstaka kilometer mellan arenorna och om man hade fel uppfattning om Englands geografi så var man tämligen helrökt även om man i stort sett bara hade ett fel. Konkurrensen var hård men till slut stod grabbarna från västkusten, Benno, Sven-Åke och undertecknad som klara segrare med 11 rätt. Efter att vi åter passerat Rochdale kom vi in i den delen av Yorkshire som de flesta känner igen från Emmerdale Farm/Hem till gården. Daggbestänkta sluttande hedar tätt befolkade av ulliga gulliga får och enstaka små gårdar med stenhus ackompanjerade den sista biten in mot Burnley. Idyllen var total! Det var inte särskilt svårt att hitta till arenan, bara att följa strömmen.

Den sista nervositeten på resan var att hämta ut biljetterna vid arenan, en alltid lika pulshöjande aktivitet. Jag kan inte beskriva varför för det har alltid fungerat men vad gör man om det inte gör det? Då vi hade fått biljetter på olika delar av stadion så splittade vi på oss och gick in för att titta på matchen på resan där man inte behöver vara nervös utan kan koncentrera sig på spelet utan att sitta med hjärtat i halsgropen. Innan avspark hann vi dock med en delikat paj och en Heineken som gjorde att man stod sig till middagen. Jag provade även på lyckan att sätta en peng på Chelsea för att öka spänningen något. Enligt bookien gick det inte att hämta ut vinst direkt efter matchen, man var tvungen att vänta tre timmar (?), men det skulle inte vara några problem, bara att knata in på vilken Ladbrokes som helst.
 

loading...


När man kom in på arenan var det svårt att tro att man var i England och att det var i slutet av oktober, det var kokhett! Vi hade turen att sitta på den delen av arenan som badade i sol och till slut satt jag i bara skjortan men kände ändå att det var väl varmt. Inledningen av matchen blev intensiv där Burnley trummade på för att mot alla odds kunna trycka in ett tidigt ledningsmål. Allra närmast oss pinnade Johan Berg-Gudmundsson fram och tillbaka som en skållad iller men till ingen nytta. Efter cirka 10 minuter ställde Chelsea om från försvars- till anfallsspel och efter det fick knappt Burnley låna bollen. Sedan var det inte frågan om utan när Chelsea skulle bryta dödläget. Det dröjde dock "ända" till 22 minuten innan dödläget bröts och då trodde vi nog att det skulle vara tappen ur tunnan men Burnley visade på klassiskt engelskt vis hur fysik, löpvilja och kämpaglöd kan stå upp mot ett bättre motstånd.

Det dröjde dryga tio minuter in i andra halvlek innan Chelsea punkterade matchen med två mål på fem minuter, sedan blev det glidarspel och underhållsvärdet sjönk. Frustrerade Burnleyspelare sparkade ned motståndare och när Chelseaspelarna föll alltför enkelt skanderade hemmapubliken "Same old Chelsea, always cheating" varpå Chelseaklacken svarade med "You're not better than Accrington Stanley", härligt med humor istället för glåpord av den grövre sorten. På stopptid fastställde Chelsea reslutatet till 4-0 och bongen i fickan värmde lite grann.

Då resan upp inte erbjöd några stopp på vattenhål så var törsten nu stor men för merparten var hungern större, man kan ju inte gå på två matcher utan att äta en klassisk burgare med tonvis med lök på. Smask, tugg och svälj och sedan var vi på väg till puben. Inne i centrum några hundra meter från arenan fanns två pubar på var sin sida en gata längs med en gågata, The Boot Inn och White Lion, vi hann med båda innan vi strosade vidare mot The Star som låg snett emot järnvägsstationen. Alla tre var modernt inredda pubar med trevlig atmosfär. På den sista puben fick man vara vaken på vad man skulle betala annars hade vi blivit blåsta flera gånger, födelsedagsbarnet fick tillbaka £7 när han köpte en öl och betalade med en £50-sedel!

Med hungern lagom mättad, törsten stillad och intakta innehåll i plånböckerna tog vi tåget tillbaka till Manchester för att avsluta med lite finare middag, sista natten med gänget. På vägen till restaurangen passerade vi en Ladbrokes och jag kilade in för att hysta in min gigantiska vinst, visade sig att oddset var drygt 1,35 :) Så vidare enkelt att hämta ut vinsten visade det sig dock inte vara, killarna hade aldrig sett den typen av kvitto som jag lämnade över. Efter femtioelva "the computer says no" och tre telefonsamtal till olika back-office kunde de till slut efter ca 20 minuter lämna över min lilla vinst.

Trots den lilla fadäsen kom vi i god tid till Fazenda för att frossa i kött, en sydamerikansk bufférestaurang där personalen springer omkring med nygrillade spett av olika slag. Peter blev kanske extra glad när han fick sin middag i födelsedagspresent. Efter drygt 1½ timme rullade alla ut mer än mätta och det var dags att styra kosan mot hotellet för sista gången. På vägen dit passerade vi Manchesters nya konserthus som för tillfället var helt utrymt på grund av ett falskt brandlarm, utanför stod tusentals personer och huttrade i den kalla kvällen, bara några plusgrader. Efter en kort vända till hotellet gick några av oss iväg mot baren där vi hade avslutat kvällen innan. Det låg inte mer än 100 meter bort och när vi kom ut från hotellet sa Magnus de kanske stänger tidigt, de brukar göra det på söndagskvällar. Han hann inte mer än säga det så släcktes alla lampor och stället var kolsvart! Nåväl vi var inte sämre än att vi gick in på kakelpuben mitt emot för några sista droppar.

loading...

29 Oktober

Jag och Gunnar hängde på låset vid frukosten klockan 7 då vårt plan var det som avgick först av alla vid 10-tiden. En promenad till järnvägsstationen och sedan iväg till flygplatsen där säkerhetskontrollen gick fantastiskt fort, ja med undantag att damen i säkerhetskontrollen inte gillade att Gunnar hade en tändare nedpackad i handbagaget, aja baja Gunnar! Det fanns ju de som var värre och tyvärr gick de igenom strax före oss varför det dröjde ett tag innan vi kom vidare, den andre killen hade hela handbagaget fyllt av olika sorters elektronik och Rolexklockor, inte en tillstymmelse till personliga attiraljer. Vi släntrade bort mot puben på andra våningen och efter en liten stund fick vi ett meddelande från Benno som undrade om vi var kvar. Han satt 10 meter bort med en engelsk frukost! Efter lite chit-chat undrade Benno när vårt plan gick, om si så där en halvtimme. Han tittade förskräckt på oss, ni måste skynda er! Det är lugnt, vi hinner. Borta vid gaten så var naturligtvis ombordstigningen försenad så vi satte oss och väntade. Under tiden passerade det spanska thaiboxningslandslaget och Bojan Djordic, den senare åkte med samma plan som oss.

Vid 13-tiden landade vi åter i Sverige och som vanligt känner man sig lite tom, tiden går så förtvivlat fort trots att vi hade varit borta i tre nätter. Men man får inte ge tappt, in i novembermörkret och börja se fram emot nästa års resa. Vi har funderat lite löst på om man skulle kunna hyra en kanalbåt och glida fram i stilla ro några dagar och sedan få ihop detta med några matcher. Hoppas att minst lika många hänger med nästa år!

loading...


Artikeln skriven av Lars Liljegren 2018-11-14