Det kan ju kännas lite absurt att fortsätta ligaspel under tiden London nästan dagligen bombarderades av tyskt flyg. Förmodligen var det ett sätt att hålla humöret uppe på invånarna. Naturligtvis var inte fotbollsarenorna förskonade och The Valley norra läktare träffades av granater någon gång under säsongen 1943-44.

Under andra världskriget fortsatte en något annorlunda liga där ingen visste vem som skulle spela i vilket lag från match till match. De flesta spelare gjorde någon form av krigstjänstgöring och vilket lag som de spelade i berodde på om de var lediga den dagen och var de var stationerade. Ligan fortsatte inte som vanligt utan regionala ligor bildades, bla en i Londonområdet som inkluderade Arsenal, Charlton, Millwall, Tottenham, West Ham, Clapton Orient, Crystal Palace, Norwich, Southend och Watford. Klubbarna fick inte kontraktera några spelare så manskapet varierade kraftigt från match till match och spelarna ersattes med en bestämd summa, 30 shilling/match. Senare under kriget återgick klubbarna till sina normala manskap medan ligaspelet blev mer sporadiskt.

Det kan ju kännas lite absurt att fortsätta ligaspel under tiden London nästan dagligen bombarderades av tyskt flyg. Förmodligen var det ett sätt att hålla humöret uppe på invånarna. Naturligtvis var inte fotbollsarenorna förskonade och The Valley norra läktare träffades av granater någon gång under säsongen 1943-44. Det pågick även en "krigscup" där Charlton var framgångsrika. I finalen mot Arsenal 1943 förlorade de med hela 7-1 inför 75 000 personer. Finalen 1944 blev även det ett Londonderby, denna gång mellan Charlton och Chelsea. General Eisenhower var hedersgäst och skakade hand med alla spelare innan avspark. Hela 85 000 hade samlats på Wembley för att se finalen och denna gång fick Charlton revanch när de vann med 3-1.

Efter att kriget tagit slut började så småningom fotbollsligorna dra igång. Många klubbar saknade flera spelare, några hade naturligtvis dött i kriget, några var fortfarande stationerade i krigstjänst runt om i världen och några hade avslutat sin karriär pga skador eller ålder. På hösten 1945 startade en annorlunda liga än den som varit innan kriget, ligan hade bla till syfte att rangordna lagen innan den "riktiga" ligan drog igång på hösten 1946. Charlton var nära att vinna den södra divisionen men blev till slut trea, slagna av Birmingham och Aston Villa med en poäng. Något bättre gick det i FA-cupen dit Charlton tog sig till final och fick möta Derby som slutat fyra i ligan. Charlton hade ett visst övertag i och med att de slagit Derby i ligan hemma med 2-1 bara några veckor innan finalen. Wembley hade nästan fyllts till bredden, 98 215 personer då finalen gick av stapeln 27 april 1946.

Finalen blev en märklig historia som var mållös tills åtta minuter återstod av matchen då Charltons mittfältare Bert Turner presenterade sig. Inom loppet av 30 sekunder lyckades hann först göra självmål med en snedträff när han skulle rensa undan framför eget mål. Direkt efter avspark gick Charlton till anfall och fick frispark alledeles utanför Derbys straffområde som slogs av Turner via en Derbyspelare i mål. Med några sekunder kvar av matchen fångade Sam Bartram bollen och lade märke till att bollen hade spruckit. Om detta skulle ha upptäckts av domaren hade det blivit nedsläpp alldeles framför Charltons mål. Bartram fanns sig dock snabbt i situationen och skickade bollen långt ut över sidlinjen då domaren märkte att bollen nästan inte studsade och det blev nedsläpp vid sidlinjen med ny boll. Charlton hade ingen mer tur med sig i finalen och Derby tog över helt i förlängningen genom att göra 2-1 redan efter en och en halv minut. Slutresultatet skrevs sedermera till 4-1 till Derbys favör.

Charlton fotrsatte sina cupframgångar och var tillbaka till Wembley redan 1947, fjärde finalen på fem år! Triumfen började med seger hemma mot Rochdale med 3-1, omgångarna därpå besegrade de WBA borta med 2-1, Blackburn hemma 1-0, Preston hemma 2-1 innan de utklassade Newcastle hemma i semifinal med 4-0. Finalen gick av stapeln 26 april på Wembley stadium som vid denna tid inte bara var nationalarena, benämningen på arenan var inte direkt blygsam, "Emipre Stadium"! Intresset för FA-cupfinalen var lika stort som idag och matchen spelades inför 98 215 åskådare. Matchen kommer inte gå till historien som någon av de mest välspelade, båda lagen såg till att knäppa igen bakåt. Den mest uppseendeväckande händelsen var att Bartram återigen, precis som föregående år, råkade ut för att bollen hade spruckit och då riskerade uppkast framför eget mål. Han skickade snabbt ut bollen till en medspelare som förpassade bollen över sidlinjen. Matchen slutade 0-0 och gick till förlängning.

En liten udda parallell historia rör Burnleys reservlag som hade match samma dag som cupfinalen ägde rum. Om det inte skulle vara nog med det så hade de avspark samma tid dessutom så de spelare som inte platsade på bänken fick alltså inte ens se matchen! De följde matchen via resultattavlan som uppdaterades ungefär en gång var femtonde minut; 15 minuter inga mål, 30 minuter inga mål osv. Direkt efter deras egen match var slut skyndade de sig till klubblokalerna för att följa förlängningen. Efter att själv ha följt ett antal av Charltons matcher via radio blev det förmodligen en ordentlig nervpers. Även om matchen allt eftersom hade antagit en mer offensiv karaktär så skulle det dröja innan matchen avgjordes. Det återstod bara sex minuter av förlängningen innan Robinson blev fri med bollen på högerkanten och levererade ett inlägg in i straffområdet. Welsh nickskarvade bollen till Duffy som på halvvolley fick till ett perfekt avslut. Hårt var det också, Burnleys målvakt, Jim Strong, såg inte bollen förrän han plockade ut bollen ur nätmaskorna(se målet). De sista minuterna blev än mer nervösa då Burnley pressade på för en kvittering och med tre minuter kvar på klockan kom de riktigt nära men bollen strök strax över ribban.

Charlton vann matchen med 1-0 och plockade hem sin första och hittills enda stora trofé. Cup-pokalen brukar finnas till beskådning vid huvudentrén till The Valley under matchdagar. En trappa upp från entrén finns styrelserummet där ena väggen täcks av en fototapet med Charltons lag sittandes på övervåningen på en dubbeldäckare utan tak. Bilden är tagen när bussen kör från The Valley på Floyd Road till stadshuset, gatan och trottoarerna är fullpackade med jublande supportrar. Managern Jimmy Seed hade pokalen och skulle ta med sig den i bilen. När han skulle stuva in pokalen i bilen lyckades han tappa locket och spetsen bröts av! Han lyckades laga pokalen snabbt genom att stanna till vid en bilverkstad där de svetsade fast toppen igen! Pokalen var hel igen men Seed försenad så han ankom stadshuset fem minuter efter bussen där alla stod och väntade på pokalen. Efteråt lämnades pokalen till en silversmed som återställde den till sitt ursprungliga skick.

Segern i FA-cupfinalen var toppen på lagets karriär, framgångarna i cupen återspeglades inte i ligaspelet, laget orkade aldrig prestera som de hade gjort innan andra världskriget då de tre sista säsongerna kom tvåa, fyra och trea. Från och med säsongen 1946/47 - 1956/57 höll sig förvisso laget kvar i högsta divisionen men sju av dessa elva säsonger placerade de sig på nedre halvan. Många av spelarna började bli äldre och inga yngre fanns att fylla på med som var tillräckligt bra. Framförallt var det bristen på en målgörare som blev allt tydligare, en bild vi känner igen från våra dagar. Flera försök gjordes att värva nya forwards men ingen lyckades särskilt bra och om de lyckades bra så blev de inte långvariga, men vi kommer till det lite senare.

Nästa sejour i FA-cupen sträckte sig ändå fram till femte omgången då de blev en riktig tuff match borta mot Manchester United. Old Trafford blev kraftigt skadat under andra världskriget så United tvingades spela sina hemmamatcher hos värste lokalkonkurrenten Manchester Citys hemmaplan, Maine Road. Inför denna match kunde United inte få låna Maine Road eftersom även City hade hemmamatch i cupen. Eftersom inga matcher fick spelas på söndagar den här tiden var United tvungna att hitta en annan ersättningsarena utanför Manchester. Charlton föreslog Stamford Bridge eller Highbury men United var inte så sugna på att låta Charlton få fördel av att spela i London. Uniteds förstahandsval föll på Villa Park men den var redan uppbokad för en vänskapsmatch mot Newcastle! Så kan det gå när blåbärslagen redan är utslagna ur cupen. Slutligen föll valet på Huddersfields arena som på den tiden bar det något oväntade namnet Leeds Road ground! Hudds' hemmaplan hade på denna tiden en kapacitet på nästa 70 000 så kapacitetsmässigt var det ett bra val. Huddersfields nuvarande arena, Galpharm Staidum, tar bara 24 500 åskådare.

Matchdagen bjöd på riktigt ruskväder och regnet formligen vräkte ned. Redan innan avspark påminde gräsmattan mer om Floridas träskmarker än en fotbollsplan. Matchen hade också tidigarelagts en timme för att Charlton skulle hinna med snälltåget tillbaka till London. Det var så väl ordnat att tåget stannade till enkom för Charltons trupp på en station som det vanligtvis inte stannade vid, en liten solskenshistoria i allt regnväder. Förmodligen den enda glädjekällan för Charlton denna dag. Charltons tidigare resultat denna säsong mot United lämnade det mesta att önska och United tog ett ordentligt tag i matchen direkt efter avspark. Under hela första halvlek hade United mer eller mindre ett massivt tryck mot Charltons mål men Bartam såg till att hålla matchen vid liv genom den ena spektakulära räddningen efter den andra och mot alla odds stod det fortfarande 0-0 när halvtidsvilan närmade sig. Men till slut så klarade inte ens Bartram av att hålla rent och United kunde gå till vila med en 1-0 ledning. det var tungt i första halvlek blev det inte lättare i andra när Charlton fick spela mot vinden. United fortsatte sitt tryck och efter matchen sa Bartram att han aldrig hade skjutit så många insparkar i en match, han hann knapp skjuta iväg bollen innan den var tillbaka i straffområdet igen. Och som en repris på första halvlekeOm n så punkterades matchen i slutet och United stod som segrare med 2-0. Ett resultat Charlton för övrigt skall vara mycket nöjda med, tvåsiffrigt i baken hade varit mer rättvist sett till hur matchen, om uttrycket ursäktas, förflöt. Bartram gjorde, trots förlusten, en av sina bästa matcher i karriären och efter slutsignalen kom både spelare från båda lagen och publik och bar honom runt i guldstol för att prisa hans prestation i matchen, skulle knappast kunnat hända idag. Firandet av Bartram medförde att han blev så sen så att han fick byta om i bussen på väg till tåget som ju skulle stanna och plocka upp spelarna. Om det nu kan vara till någon tröst så vann United FA-cupen denna säsong. Säsongen därpå blev det respass ur cupen redan i tredje omgången då Burnley fick revansch för finalförlusten från 1947.

Förlusterna ovan kan i efterhand ses som början på nedgången. Tack vare framgångarna så hade publiksnittet kring 40 000 bättrat på finanserna såpass att klubben var helt skuldfri. Ekonomin och framgångarna på plan gick dock inte riktigt hand i hand. De spelare som hade bidragit till framgångarna hade passerat toppen av sin karriär och klubben hade otroligt svårt att hitta hyfsade ersättare. Vid denna tid började även transfersummorna att stiga och trots att det fanns ett lönetak så var det mer eller mindre praxis att spelarna fick svarta pengar vid sidan av den officiella lönen. Jimmy Seed såg sig tvungen att leta utanför landet då de inhemska spelarna blivit allt för dyra, känns problemet igen? Han hittade en rad förmågor i Sydafrika som inte kostade mer i transfer än båtbiljetten till England. En av dessa var målvakten Albert Uytenbogaardt som inte gjorde så starkt avtryck, det blev bara sex matcher på fem säsonger även om hans karriär i Charlton bidrog till att han blev bofast i det Sydafrikanska landslaget. Några få supportrar fick dock uppleva en märklig händelse i en resevlagsmatch där han gjorde mål genom att rensa undan bollen i eget straffområde. En annan sydafrikan som spelade i den matchen och som är en av de mest framgångsrika utlänningarna i klubbe, Eddie Firmani, följde upp målet genom att hoppa upp och ta tag i ribban varpå ribban gick av. Precis som idag sågs uppköpandet av spelare med så blida ögon i Sydafrika. När Seed åkte på en liten turné för att scouta spelare blev hans resa känd av media och han möttes av krigsrubriker redan på flygplatsen. Presidenten för Sydafrikas fotbollsförbund uttalade sig: "At his moment we are powerless to stop South African footballer bering taken away, but we are determined to fight tooth and nail against this latest threat".

Jimmy Seed kontrakterade inte mindre än 14 spelare från Sydafrika under sin tid som manager i Charlton. Och om det inte hade varit för de utländska förvärven hade det nog vänt utför snabbare än det gjorde. Många av spelarna som var med kring världskriget och de som vann FA-cupen hade passerat toppen av sin karriär. Från att ha varit med och kämpat om ligasegern innan världskriget blev Charlton först ett mittenlag och i slutklämmen av 40-talet ett lag som kämpade för att klara nytt kontrakt. 1949/50 såg det länge riktigt illa ut och resultatmässigt blev det deras sämsta säsong i högsta serien, 23 förluster på 42 matcher varav 15 stycken var uddamålsförluster. Några lyckade inhemska nyförvärv skakades dock fram och en av dem var Derek Ufton som var en av få spelare som sedermera fick spela för landslaget. Men man känner att historien går igen för de hade egentligen inget dåligt lag på pappret, de fick helt enkelt inte laget att fungera som det borde.

Säsongen 1950/51 började betydligt mer hoppingivande än säsongen innan men framåt jul så såg det åter mörkt ut, och det berodde inte enbart på att det var december. Serien var också betydligt jämnare än säsongen innan. På ett styrelsemöte fastslogs det att det behövdes nytt blod i forwardlinjen, men en engelsk toppspelare skulle kosta kring £20 000 något som klubben inte hade råd med. Av en ren sinkadus så kom den svenske toppforwarden Hasse Jeppson till Charltons undsättning och såg till att de klarade kontraktet även denna säsong. Han blev en av få spelare i historien som gjorde hattrick för bortalaget på Highbury.

Historien om Jeppson är verkligen som hämtad från forna tiders Rekordmagasinet och därför har vi skrivit en särskild artikel om honom (läs mer om Jeppson här). Nämnas kan dock att motståndarna blev klart irriterade över det sätt som Jeppson såg till att säkra Charltons kontrakt att de lämnade in protester till fotbollsförbundet. Protesterna kom av naturliga skäl in i efterhand och kunde därför inte påverka ligans utgång men restriktioner infördes i efterhand för att hindra utländska spelare kontrakteras under liknande förutsättningar!

Artikeln skriven av Lars Liljegren