Charlton följde upp vinsten borta mot Portsmouth med en ny seger hemma mot Lincoln. Två vinster i rad i ligan har vi inte upplevt sedan mitten av oktober och gav laget en välbehövlig skjuts uppåt i den något haltande tabellen, från sjuttonde till tolvte plats. Spelet var fortsatt mestadels stabilt även om det blev lite stirrigt och kaotiskt i slutminuterna, förmågan att döda matcherna kvarstår fortfarande. Självförtroende borde än dock vara på topp inför tisdagens bortamatch mot Manchester United, klubbens största match sedan Wembley 2019.

Som förväntat så blev det inga större förändringar i startelvans jämfört med nyrsdagens match borta mot Portsmouth. Om det inte hade varit för en olycka under veckans träning där Maynard-Brewer fick ett skott rakt i ansiktet, så hårt att man befarade en lättare hjärnskakning, så hade den varit helt oförändrad. Om det påverkar hans medverkan till matchen mot Manchester United återstår att se. Vi fick alltså ånyo se en 4-4-2-uppställning emedan Lincoln svarade med 3-4-3. Lincoln något brandskattade efter att ha fått båda sina ordinarie mittbackar utvisade i de två senaste matcherna mot Bolton och Ipswich. Möjligt att de därför valde en trebackslinje i och med att de var något kort på mittbackar.

Inledningsvis var det Lincoln som höll i taktpinnen och skapade oreda i Charltons försvar gång efter annan och det tog Charlton si så där fem minuter att få ordning på sitt spel varefter de förde spelet på, för att vara Charlton, ett betryggande och förtroendeingivande sätt. Spelet flyttades närmare och närmare Lincolns mål och Charlton hade bud på ledningsmål tre-fyra gånger innan vi äntligen fick höra nätet rassla efter samspel mellan Fraser och Leaburn. Fraser passade ut till Leaburn på högerkanten som slog ett mycket väl avvägt inlägg som Fraser mötte med pannar. Rushworht i Lincolns mål fick upp en arm men inte bättre än att den bara touchade den och fortsatte in i mål. Charlton fortsatte att presse på och Blackett-Taylor snurrade gång efter annan upp sina försvarare på vänsterkanten men han lyckas alltför sällan med sina avslut. Med några minuter kvar av ordinarie tid skulle det dock bli ändring på det. 

Dobson startade ett uppspel i mitten på egen planhalva, passade vidare till Fraser som några sekunde senare passade Blackett-Taylor med en djupledspassning, han mötte i steget med sin vänsterfot och bröt in framför sin försvarare och satte full fart mot mål. Precis i höjd med straffområdeslinjen gjorde han en vickning åt vänster och fick lite utrymme att sedan avsluta från cirka tio meter, ett tungt vänsterskott rakt upp i nättaket som gav Rushworth en ofrivillig mittbena. Kanske den framgången kan ge Blackett--Taylor nödvändigt självförtroende att lyckas bättre med sina avslut. Charlton gick välförtjänt till halvtidsvila med tvåmålsledning och Lincoln stod då helt avslut mot mål.

Trots ett byte i halvtid för Lincoln i anfallet så förändrades inte matchbilden och Charlton hade gång efter annan bud på ett tredjemål men varken Leaburn, Rak-Sakyi eller Morgan hade marginalerna på sin sida. Med cirka en kvart kvar att spela så tappade Charlton kontrollen i eget straffområde och Lincoln kunde på tredje försöket trycka in en projektil upp i nättaket och matchen fick oväntat, och oönskat för oss, helt plötsligt nerv. Matchbilden ändrades totalt när spelet böljade fram och tillbaka, båda lagen hade goda chanser att göra mål men det blev ingen utdelning under ordinarie tid när domaren annonserade fem tilläggsminuter. Även om det varit några skador och spelarbyten kändes fem minuter väl tilltaget men det verkar vara den nya standarden. Som så ofta så har man hjärtat i halsgropen gång efter annan och när domaren efter sju tillagda minuter ännu inte visade några tecken på att blåsa av började man ana oråd. Ovetenskapligt påstår Benno att Charlton är sämsta laget i ligen på att släppa in mål på stopptid och när målskytten Mandriou i den nionde tilläggsminuten fick chansen att panga på från dryga tio meter till höger i straffområdet var jag säker på att den statistiken inte skulle förbättras. Till min stora lättnad och förvåning smet dock bollen några decimeter utanför den bortre stolpen och efter en "maskad" inspark blåste domaren med fotbollsnamnet Oldham äntligen av men pulsen var väldigt hög!

Nu väntar två toppmatcher för Charlton. Först borta i Ligacupen borta mot Manchester United och sedan hemma mot Barnsley i ligan kommande lördag. Kanske lite vanvördigt att blanda ihop Barnsley och Manchester United som topplag men de facto är de ju det fast i varsin hemosfär. Oddsen för Charlton borta mot Manchester United är väl så dåliga de kav bli, historiskt har vi inte vunnit på Old Trafford sedan den 30 augusti 1986. Anledning till att jag minns det så tydligt är att jag fyller år dagen efter och delade ut tidningar på söndagar på den tiden. Jag var ovetande om reslutatet när jag sprättade upp tidningsbuntarna och bläddrade fram till sporten i Arbetet, som var den tidning som hade bäst sportsidor bland morgontidningarna, och skrek ut min glädje till mindre glädje för närboende som säkert fick sin morgonsömn något störd klockan 6 denna morgon.

Har Charlton någon chans att återupprepa denna prestation? Ja chansen finns ju alltid och möjligheten finns ju alltid att Manchester sätter ett B-lag som startelva som inte är helt samspelt. Charltons supportrar har slutit upp mangrant och det kommer finnas cirka 10 000 Addicks på Bobby Charlton Stand, bara det ett omen så gott som något!

Artikeln skriven av Lars Liljegren, 2023-01-08, 16:00