Inget av lagen hade förmågan att nosa sig till kvalificerade målchanser. Trots att förutsättningarna var goda inför säsongens första match så blev det en ganska tam tillställning där båda lagen fick lämna planen mållösa men med varsin poäng. Kanske de ändå var ganska nöjda med det, det var i alla fall inte en match där två poäng förlorades för något lag utan båda vann varsinn pinne.

Förväntningarna är alltid högt uppskruvade inför en säsongsstart men jag tror inte att det är någon överdrift att förväntningarna aldrig har varit större än inför den här säsongsöppningen. Det beror inte på att Charlton har ett otroligt bra lag som kommer att gå obesegrade genom hela säsongen. Nej istället var det suget och möjligheten för alla som ville och hade möjlighet att åter se en match live på The Valley, något som inte har varit möjligt på över ett år. Och jag är ganska övertygad om att detsamma gällde för de tillresta supportrarna från Sheffield.

Laguppställningen för Charltons del blev den förväntade, dvs samma spelare som genrepade mot Fulham vilket således inkluderade de tre nyförvärven MacGillivray, Clare och Dobson. Men till skillnad mot Fulhammatchen så saknades det mycket kämpa, vilja och energi och till tröst så skall det sägas att detsamma gällde för onsdagslagets spelare. Det kändes som om det var massa nervositet inblandade och att de hela tiden tog det säkra istället för det osäkra. Ungefär som var fallet för de svenska damerna i OS-finalen, inget av laget vågade vinna. Och som vi alla vet, om man inget vågar blir det inga barn gjorda.

Det mest publiktilldragande blev istället uppvärmningen där Sandgaard spelade sin låt "Addicks to victory" och Alan Curbishely fick se East Stand byta namn till Alan Curbishley stand. Sedan var det nästintill slut på underhållning. Det blev lite uppståndelse av det lite mer negativa inslaget när Paterson skadade huvudet i en rensning i samband med en Charltonhörna efter ca 10 minuter, efter lång ompyssling fick han utgå och ersattes av Kamberi. Visst fanns det lite intensitet till och från men faktum är att ingen av målvakterna behövde ingripa i någonting som gick i riktning mot målet under hela matchen.

Som jag skrev inför matchen så borde Charlton vara vaksamma på Bannan i Wednesday och det lyckades de med i si så där 85 minuter. Då slog han till, dribblade av två Charltonspelare och tryckte till bollen, strax utanför MaGillivrays högra stolpe. Om den hade gått innanför målramen hade det nog blivit ett segermål men det får väl säga vara symptomatsikt för den här matchen. Och det var mest rättvist att matchen slutade oavgjort, inget av lagen "förtjänade" att vinna. Med tanke på att Wednesday är rankad som ett topplag i årets serie, precis nedflyttade från Championship, så kan den poängen vara viktig när bosklutet fastställs i slutet av april nästa år. Då har vi alla glömt sömnpillret i augusti.

Närmast på tur är cupmatch hemma mot AFC Wimbledon, en match där Adkins mest troligt kommer att lufta akademispelare i största möjliga mån. Bara att hoppas att ungtupparna har större lust att vinna och att det blir bättre konstruktivitet i spelet på tisdag.

Artikeln skriven av Lars Liljegren, 2021-08-09, 15:00