Skadeläget var inte det bästa och nu är det väl i stort sett bara på målvaktssidan där läget är stabilt, än så länge peppar peppar. De ersättare vi har är antingen orutinerade eller saknar matchrutin vilket gör att vi nu befinner oss i det läge som vi har varit oroliga för. Utan att måla fan på väggen så finns det stor risk för att vi kan gå in i tung period fram till jul. Utifrån det perspektivet känns det väldigt skönt med de 22 poäng vi har spelat in. Helt nyktert så måste inställningen vara att klara nytt kontrakt och då räcker det med 23 poäng till för att uppnå det, Bowyer är inne på samma linje i en intervju inför matchen mot Preston.

Efter goda insatser i de senaste matcherna mot Fulham, Bristol C och WBA så var hoppet på topp inför matchen. Om det här laget klarar av att skaka dessa lag på bortaplan så borde Preston vara möjligt på hemmaplan. Tidig avspark på en söndag är inte det bästa för biljettförsäljning men de som kom var förväntansfulla och alla trodde på seger eller i värsta fall oavgjort.

Preston hade en bra formkurva inför denna match och Charlton på bortaplan är de väl medvetna om att det inte är någon dans på rosor. De var också väl medvetna om Charltons skadeläge och hade lagt upp sin taktik efter det. Patrick Bauer hade nog haft med ett litet finger i det spelet, väl medveten om Sarrs svagheter på vänsterbacksplatsen. Han är kanske den som minst har glömt bort Sarrs insats på Wembley. Charltons backlinje börjar kännas skakig med Sarr och Solly på varsin kant, ingen av dem håller riktigt måttet. Med Williams borta på mittfältet så försvagades även denna position. Anfallssidan har fungerat över all förväntan efter Taylors skada och det är väl kanske det som bidragit mest till optimismen i förväntningarna.

Jämfört med matchen mot WBA gjorde Bowyer bara en förändring, Kayal ersatte Oztumer på mittfältet som en del i diamanten. Båda spelarna är i kategorin, behöver mer matchträning. Under mer normala förhållanden skulle detta ske genom matcher i reservlaget men utifrån skadeläget så behövs de för att Bowyer överhuvudtaget skall få ihop en startelva utan juniorlagsspelare, de återfinns än så länge bara på bänken.

Första halvlek började i ett friskt tempo vilket var i bjärt kontrast till gårdagens match mellan Brentford - Huddersfield. Snabba passningar och bra rörelse gjorde att spelet böljade fram och tillbaka men den sista biten saknade kvalitet för båda lagen. Något som snabbt utkristalliserade sig var att Sarr var på sitt skakigaste humör. Han var inte vän med bollen, stod konstant på fel plats i försvarsspelet och drällde hela tiden med bollen när han skulle passa. Den tidsnöd som han hamnade i då ledde till felpass som många gånger ledde till att Preston tilläts att starta anfall högt upp på Charltons planhalva med mycket folk på plats.

Halvvägs in i första halvlek började läget bli kritiskt när Preston hela tiden satte hög press på Charltons försvar med tyngdpunkten på Charltons högerförsvar som ledde till att Phillips bara hade Sarr kvar som alternativ för ett kort spelalternativ. Även om det rent teoretiskt kan kännas bättre än en lång utspark så är min uppfattning att det senare hade varit ett betydligt bättre alternativ. Även om vi hade förlorat bollen direkt så hade det i alla fall skett på Prestons planhalva, inte fem - tio meter utanför Charltons planhalva.

Charlton hade några halvchanser där Bonnie inte fick ordning på sina ben och chansen rann iväg, Gallagher nickade strax utanför. Farligast blev det då Barkhuizen var nära att trycka in ledningsmål för Preston men Phillips kunde rädda på mållinjen. Publiken var märkbart påverkade och inte ens Cover End Choir orkade hålla humöret uppe. Halvtidsvilan kändes som ett nödvändigt tillfälle till att hämta andan för både publik och Charltons lag.

Bowyer gjorde det enda möjliga i halvtid, byta ut Sarr. Vet inte om uttagningen till Senegals landslag stigit honom till huvudet eller fått hans ben att förvandlas till spaghetti, för det var så hans ben såg ut igår. Det var livsfarligt att ha kvar honom på planen, det var bara fråga om när, inte om, han skulle göra ett misstag i klass med Wembley. Bowyer gjorde ett offensivt byta när han ersattes av Leko vilket gjorde uppställningen till en mer klassisk 4-4-2.

Charlton hade inledningsvis en riktig bra chans när Purrington kom fri på högerkanten och skickade in ett inlägg där Bonnie åter inte fick ordning armar och ben och Perstons målvakt Rudd kunde rädda. Preston kändes dessvärre som det bättre laget, hade mer struktur, mer bredd, snabbare spel. Solly började flaxa fram och tillbaka på högerbacksplatsen utan att aldrig riktigt vara nära sin motståndare. Gång på gång kunde Preston bryta in på Charltons högra sida och skapa oreda.

Knappa kvarten in bröt Preston fram i mitten och Pearce drog lite väl bryskt ned sin försvarare och domaren Webb tvekade inte mycket innan han pekade på straffpunkten. Med ryggen mot Phillips stegade Prestons Gallagher iväg från straffpunkten 6-7 meter för att sedan springa i full fart och drog till med full kraft i Phillips högra burgavel. Trots att Phillips kastade sig åt rätt håll och kanske fick en fingertopp på bollen så var skottet så hårt att det nästan gick igenom nätet. Patrick Bauer som fick ett varmt välkomnande inför avspark visade respekt för sitt gamla lag genom att inte lyfta ett finger medan hans lagkamrater firade stort.

Preston hade förmodligen fått matchen precis dit de ville och kunde nu än mer styra spelet. Tråkigt nog genom mycket filmande och maskande och domare Webb tillät det mesta utan att ens ge tillsägelser. Detta ledde så småningom till att det till en början blev sju tilläggsminuter. Det är en tragisk utveckling när domarna inte bestraffar detta destruktiva och spelförstörande tillvägagångssättet. Jag är förmodligen naiv men om man medvetet tjongar iväg bollen och man sedan har tidigare har en varning så är det bara att följa reglerna, ge ett gult och ett rött kort. Det är det enda sättet att få bukt på den här sortens problem.

Om Charlton var håglöst innan så blev det inte bättre efter att Preston hade tagit ledningen. Det var bara en spelare förutom Phillips som höll måttet i denna match och det var Conor Gallagher. Han kämpade på matchen igenom, försökte få igång spelet så fort som möjligt vid frisparkar, skapa ytor åt medspelarna genom att djupledslöpningar och allmänt mana på sina lagkamrater, men de andra spelarna var bara en skugga av vad de t.ex. presterade senast borta mot WBA. Tom. Cullen som brukar hålla en hög lägstanivå var lika blek som övriga spelare.

När matchen gick in på stopptid lyckades Charlton skapa några vettiga anfall som resulterade i hörnor. Den sista av dem gick över samtliga spelare och landade hos Purrington som ”bara” hade att bredsida in en volley från 3-4 meter men satte istället bollen i utsidan av burgaveln. Rent spelmässigt hade det nog inte varit rättvist med en kvittering men utifrån Prestons destruktiva spelsätt så hade det varit fullt rättvist med en kvittering. Så det var ca 15 000 Charltonsupportrar som lämnade The Valley väldigt besvikna men mest besvikna var nog de 15 supportrarna från Sverige och de 5 från Tyskland som hade laddat ordentligt och hoppats på champagne men fick nöja sig med fikon.

Var det här början på en mörkare period med färre poäng då Bowyer mest troligt får vänta ett tag innan skadade spelare kan vara tillbaka i spel? Närmast står Millwall borta på menyn och Charltons track record på The New Den, fotbollens bakgård som sponsras av ett sopåkeri och en begravningsfirma, kunde vara betydligt bättre.

Artikeln skriven av Lars Liljegren, 2019-11-04, 20:54.