Historian visade sig än en gång väga tungt när Charlton ånyo inte lyckades vinna mot lokalkonkurrenten Millwall. Ett blekt Charlton skapade alltför få chanser och har allt för få kvalificerade forwards för att göra mål. Trots avsaknad av en häcklande bortaklack saknades även den insitet som behövs för att vinna den här typen av matcher. På tisdag blir det ännu tuffare borta mot Brentford.

Sällan har vibbarna inför en match mot Millwall känts så bra. Charlton i god form, Millwall i halvdassig form och helt avsaknad av publik som dels inte bidrar med press från hemmasupportrarna och dels medför att spelarna slipper de häcklande bortasupportrarna. Dessvärre så var Charlton helt enkelt ett nummer för litet i den här matchen trots att Bowyer mönstrade sitt bästa manskap genom att återgå till den vinnande startelvan från matcherna mot Hull och QPR. Eller var det den starkaste startelvan? Sparas rutinerade spelare som Sarr, Williams och Purrington medvetet?

Charlton började relativt piggt men Millwall tog snabbt över taktpinnen. Det saknades luftvärnskanoner när Millwalls inlägg strömmade in och där deras forwards allt för ohotade fick vinna i luftrummet. Det var bara oskärpa från dem och en alert Phillips som räddade Charlton från att släppa in ett mål i första halvleken. Charlton fick istället en gyllene chans att ta ledningen i slutet av halvleken när Hemed fick chansen att trycka in en högt studsande halvvolley. Men det blev inte mer än en totalt missriktad strumprullare som i bästa fall hade kunnat flyga in i bortre delen av målet med istället gick någon meter utanför. Om det är avsaknaden av att göra mål eller om de helt enkelt inte är bättre vet jag inte men det är uppenbart att vi saknar Taylors kompetens på forwardssidan. Att varken Bonne eller Hemed lyckats göra ett endaste mål på tre matcher säger det mesta.

Som i alla tidigare matcher försvarade sig Charlton väl matchen igenom, det är avsaknaden av styrka framåt som blir tungan på vågen åt fel håll. Och när övriga spelare inte är lika lyckosamma framåt på fasta situationer som de var mot Hull och QPR, ja då räcker vi helt enkelt inte till. Phillips storspelade på nytt och även om man kanske kan tycka att han skulle gjort lite bättre ifrån sig när Millwall tryckte in ledningsmålet på en retur med knappt tio minuter kvar så går det inte att skylla på det. Det saknades jävlaranamma generellt och kvalitet framåt. Både Bonne, Hemed och Aneke hade tillräckligt med chanser för att göra mål men förvaltade dem inte.

Nu är det bara tre poäng ned till nedflyttningsstrecket trots den positiva starten i de tre inledande matcherna. Den kommande bortamatchen mot Brentford kommer inte att bli enkel och frågan är om Bowyer ånyo gamblar genom att sätta Cardiffmanskapet på plan från start och sedan satsar allt i de kvarvarande fyra matcherna? Lustigt nog så kommer vi delvis få förlita oss på att Millwall vinner sina matcher mot Middlesbrough, Hull och Hudderfield för att hjälpa oss att de lagen inte knappar in på oss.

Ja att vara Charltonsupporter har aldrig varit lätt och det mesta pekar mot att det inte blir en avslutning som är bra för hjärtat. But it ain't over until the fat lady sings och tillsvidare så är vi på säker mark. Ikväll får vi se om den är "lika stabil" som nu.

Artikeln skriven av Lars Liljegren, 2020-07-04, 09:37