Charlton tog en av säsongens viktigaste segrar när ett kraftigt desarmerat, i dubbel bemärkelse, manskap vann en måstematch hemma mot AFC Wimbledon. Hoppet lever om uppflyttning och Bowyer och hans manskap har en hel vecka utan matcher att ladda upp inför den mest matchintensiva perioden på säsongen.

Det blev näst intill den förväntade laguppställningen för Charltons del. Förutom redan aviserade skador saknades matchens lirare från i tisdags Lapslie som tydligen hade fått en smäll i huvudet som klassades som en lättare hjärnskakning och ersattes av den dribblingsskicklige Fosu. Bowyer valde dessutom att spela den rutinerade Solly från start istället för Dijksteel. I övrigt var det den uppställning jag hade aviserat i fredags. De yttre förutsättningarna var de sämst tänkbara, någon enstaka plusgrad och ett sedan många timmar innan avspark ihållande hällregn. Det var därför förvånande men ändå glädjande att mer än tiotusen åskådare hade infunnit sig till detta derby varav drygt tusen tillresta Wimbledonsupportrar.

Man undrar lite om detta är de lite ovanliga rekordens säsong för Charlton. I mötet med Stevenage i EFL-cupen sattes ju två rekord när 8-0 segern innebar den största i klubbens 113-åriga historia samt att matchen även bjöd på ett hat-trick från den A-lagsdebuterade Stevenson. För att balansera dessa positiva rekord fullständigt krossade Sarr det tidigare rekordet från målvakten Nicky Weaver om att få ett tidigt rött kort. Weaver lyckades nästan att få vara kvar på planen i tre minuter i en oerhört viktig match borta mot Plymouth i april 2008 men det var ju en hel eon av tid jämfört med Sarr som fick rött kort redan efter 56 sekunder! Det är förvisso hela fyra gånger längre än vad Kevin Pressman i onsdagslaget klarade av i mötet mellen Wednesday vs Wolves augusti 2000 när han blev utvisad efter 13 sekunder men jag hoppas att Sarrs rekord kommer att stå sig för Charltons del.

Charlton var alltså reducerade till 10 man innan matchen hade startat och det gav ju en del uppförsbacke rent mentalt. De kvarvarande spelarna hängde dock inte läpp och bjöd upp ordentligt till dans. Charlton ägde den första halvleken och bollinnehavet var massivt, nästan 70 %. Det dröjde mer än 30 minuter innan Wimbledon kom i närheten av en målchans när bollen gick högt över. Dessförinnan hade Taylor och Aribo varit nära att ge Charlton ledningen. Anfalleren Pinnock i Wimbledon jämnade ut matchen väsentligt när han först drog på sig ett gult kort efter en brysk fällning av Reeves efter 20 minuter och sedan följde upp med en kraftigt överdriven filmning i Charltons straffområde i den 33:e vilket gjorde att båda lagen nu var nere på 10 man. Det gav Charlton än mer tid att hantera bollen och upprätthålla ett stabilt spel. 

Några mål skulle det inte bli i den första halvleken och de 20 spelare som nu var kvar på planen gick frusna och blöta in i omklädningsrummet för att få i sig lite te och byta till en torr tröja. Charlton satte högsta fart i andra halvlek för att försöka punktera matchen. Inom loppet av tio minuter frestade både Reeves och Aribo McDonnell i Wimbledonmålet två gånger var men en blandning av tur och skicklighet så bibehölls nollan i matchen. Pressen gav dock utdelning till slut när Aribo frispelade Ajose på vänsterkanten som slog ett hårt och lågt inlägg som Taylor bara mötte med foten och kunde vinkla in i bortre burgaveln, ett förlösande mål. I respekt inför hans tidigare supportrar så firade Taylor inte säsongens 13:e mål. Det blev inte den förväntade Wimbledonpressen efter ledningsmålet, de var helt enkelt inte bättre än vad tabellen visar. Och deras tillresta supportrar klättrade så långt upp på Jimmy Seed stand de kunde för att fjärma sig för regnet. 

Med kvarten kvar hade Ajose möjlighet att stänga matchen när han blev helt frispelad av Reeves. Men i en mot en situationen med McDonnell lyckades han inte runda målvakten och chansen rann ut i sanden. Wimbledon gjorde vad de kunde för att försöka kvittera men längre en inlägg mot straffområdet kom de aldrig, Charltons försvar var alltför bastant. Med fyra minuter kvar av ordinarie tid spelade Bielik ut på högerkanten där inhopparen Marshall mötte bollen och drev in mot Wimbledonmålet. Han visade ingen pardon när han placerade in bollen bakom McDonnell och Charlton kunde äntligen andas ut. Det blev den sjätte segern på de sju senaste omgångarna vilket gör att vi hänger med i toppskicktet. Vi är förvisso kvar på en femteplats men det är bara målskillnaden som just nu väger till Peterborougs fördel på fjärdeplatsen och det är fortfarande bara fyra poäng upp till Luton på andraplatsen.

Gårdagens seger var en kämpainsats och med tanke på vädret kunde det kanske blivit så illa att matchen hade skjutits upp på grund av det ihållande regnet. Med tanke på att vi redan är utslagna i alla cuper så vill vi ju inte ha tätare matchning än nödvändigt. Taylor spelade matchen med en bedövad tå, han fick en injektion innan matchen som gjorde att han inte alls kunde känna av den infekterade tån. Men huvudsaken är att man får i foten i skon, sedan är det bara att bita ihop och springa. Det är bara att hoppas att Lapslie är återställd till nästa match hemma mot Gillingham på lördag i och med att Sarr automatiskt är avstängd. Grant är helt säkert borta även nästa match men kan, beroende på hur skadeläget är i övrigt, kanske vara tillbaka mot Coventry på annandagen. Om allt går sin gilla gång så kan även Ward vara tillbaka inom en månad och då har vi kommit in i transferfönstret i januari. Aribo ryktas vara på väg bort ut i Europa men Bowyer är säker på att han kommer skriva på ett nytt kontrakt då hans nuvarande går ut till sommaren. I övrigt önskar han få förstärkning på vänsterbacksplatsen, annars är han nöjd med det lag han har bara de blir något friskare.

Artikeln skriven av Lars Liljegren, 2018-12-16, 09:36