Charlton kryssar på och i allt för stor mängd för att det skall vara bra. Nu väntar en svår bortamatch mot det riktiga Wimbledon på en härlig liten arena och nu krävs det nog seger för att inte lagen under kvalstrecket inte skall komma för nära.

Kärt barn har som bekant många namn och The Cherry Red Records Stadium är kanske mer bekant under namnet Kingsmeadow Stadium. Jag har haft förmånen att vara där en gång och bevista ett härligt Londonderby i League Two mellan AFC - Barnet där bortalaget hade Edgar Davids som spelande manager. Om jag minns rätt så räknade jag till 13 bortsparkade bollar som seglade över de låga läktarna och ut i närområdet, kanske till de mindre barnens stora förtjusning.

Skadeläget i Charlton är sakta på väg åt rätt håll och kanske Forster-Caskey är med på bänken på lördag. Även möjligt att Solly är tillbaka i startelvan men liksom i andra 50/50-fall kanske Bowyer tänker mer på den kommande bortamatchen mot Doncaster och väljer att spara Solly en match till? En annan spelare som Bowyer har en del huvudbry över är den fd AFC-spelaren Lyle Taylor som var tillbaka i spel senast efter tre matchers avstängning. Han lyckades dra på sig en onödig varning vilket gör att han nu bara är ett gult kort ifrån ytterligare två matchers avstängning. Han är definitivt livsviktig att ha med i matchen mot Doncaster men då vi har väldigt ont om forwards är frågan vilka alternativ Bowyer väljer emellan. Även om det kan låta ologiskt så tror jag att Taylor bänkas och eventuellt får ett kortare inhopp.

Laget har mestadels spelat bra men vi är som sagt väldigt klena på forwardsfronten. När man såg bilder från matchen mot Fleetwood blev jag i alla fall ordentligt mörkrädd, det var inte många rätt. Bowyer är dock en mästare på att se saker positivt så sådana fadäser noteras, analyseras, påtalas och läggs sedan bakom för att blicka framåt. Vi har nu spelat fyra matcher i rad utan vinst mot lag som med lite vilja tillhör den övre hälften i tabellen. Nu ställs vi emot seriens jumbo som dessvärre för vår del har två raka segrar på de två senaste matcherna, den sista borta mot Rochdale som många av oss är bekanta med från i höstas. Wimbledons segermål kom på straff på stopptid och den sattes av lagets gigant denna match, Joe Pigott. Inte illa med ett hat-trick samt assist till det fjärde målet och om ni nu sitter och masserar era geniknölar, känner jag inte igen det här namnet? Jodå, det är en Charltonprodukt som dessvärre knäcktes mentalt när Powell valde att spela honom från start i derbyt hemma mot Millwall i september 2013, en match som beskådades i anslutning till det årets årsmöte i Swedish Addicks i Gamla stan. I Wimbledon återfinner vi även en annan Charltonprodukt i Scott Wagstaff så det kommer nog vara ganska familjär stämning på den oerhört lilla och trånga bortasektionen som sedan länge är utsåld.

Oavsett hur mysigt det kan tänkas bli så är det bara seger som gäller för Charlton, kan vi få se lite mer skärpa framför målet och en 2-0 seger? Jag åker bort på lördag, det är ju sportlov, men en matchrapport kommer även om den kanske blir något sen.

Artikeln skriven av Lars Liljegren, 2019-02-21, 21:04.