Derbyt på The Valley blev en tillställning som innehöll alla ingridienser en åskådare kan önska sig, hopp, förtvivlan och mål i massor. Efter Charltons långa kräftgång blev det förvisso ingen seger men med en början i moll och finalen i dur klev till slut Charlton av som moraliska segrare i det oavgjorda derbyt.

The Valley bjöd på strålande vackert väder och en lika strålande vacker gräsmatta, om än något välvattnad. Charlton kom till spel med i stort sett förväntad trupp. Glädjande var att Jackson åter var tillräckligt rehabiliterad för att ta en plats på bänken som i övrigt annats till majoriteten bestod av förstaårsseniorer.
 
Båda lagen hade innan matchen inga särskilt smickrande resultat bakom sig och behovet av seger var högst nödvändigt. Matchbilden blev utifrån de förutsättningarna något oväntad där Charlton stod för försök till kreativitet medan Fulham i första hand hade ett destruktivt spel och satsade allt på kontringar. Efter att själv ha beskådat matchen live på TV blev jag därför högst förvånad när Fulhams manager Kit Symons efter matchen ansåg att de hade haft matchen i full kontroll i 80 minuter. Jag kan hålla med om att allt gick Fulhams väg i 80 minuter men Fulham var bedrövligt tråkiga att se på medan Charltons återkommande missar i de sista lägena var oerhört frustrerande.

Matchen kunde förmodligen ha fått en helt annan prägel om McAleny hade satt Charltons första chans efter 10 sekunder men den välvattnade planen gjorde att bollen gled iväg och bollen gick precis utanför stolpen. Fulham vände snabbt och hade ett gyllen tillfälle bara minuten senare där Bauer förtjänstfullt bröt i sista sekunden och rensade undan. Så långt hade matchen precis den karaktär man kan önska sig av ett derby. Men sedan tog den ovan beskrivna handlingen över. Charlton hade mest boll, spelade för mycket i sidled och hade inte den rätta touchen i de avgörande lägena. Efter dryga halvtimmen tog Fulham helt oväntat ledningen efter en frispark där Charltons målvakt ånyo gjorde en bjudning likt i matchen mot Hull där han helt ohotad släppte en ca tre meter lång retur där Tunnicliffe var snabbast på returen och enkelt kunde peta in bollen.

Slutet av första och början av andra halvlek fortsatte i samma stil men det märktes att Fulham hade mer råg i ryggen efter sitt ledningsmål. Uppförsbacken för Charlton blev än kraftigare när den notoriske målskytten McCormack utökade ledningen till 0-2 efter att Solly helt missade en situation som ställde McCormack helt fri med Pope och behärskat placerade in bollen i bortre burgaveln. Hemmalaget stretade på men om de själva inte lyckades hantera bollen täckte Fulhamsförsvaret upp förtjänstfullt.

När tio minuter återstod av matchen var det inte mycket som talade för en förändring av matchen när bollen äntligen rullade Charltons väg och gav laget den nödvändiga injektionen de så väl behövde. I samband med en hörna byttes Ba ut mot Jackson som gjorde bejublad comeback. Och bara tio sekunder senare blev den än mer bejublad när han nickade bollen rakt upp i nättaket. Fulhams försvar missade honom totalt i markeringen och här tog matchen en kraftig vändning. Det nyligen så självsäkra Fulham blev ordentligt stukade och tappade i stort sett allting.

Det blev en gastkramande avslutning där Lonergan i Fulhammålet fick den mesta uppmärksamheten. Hans långa maskningar vid varje situation gjorde att domare Linington utökade stopptiden från 4 till 8 minuter. Så när Ahearne-Grant forcerade fram bollen på högerkanten i 96 minuten väntade sig de flesta nog att domaren var på väg att blåsa av. Lyckligtvis för Charlton var så inte fallet och Cousins kastade sig fram och som en torped tryckte in kvitteringen med en språngnick, nästan en kopia av Jacksons mål. Extra glädjande för oss i Swedish Addicks eftersom vi sponsrar Cousins. Lyckan kunde ha blivit än större när Watt fick ett läge i 98 minuten men Stearman fick en tå på bollen och lyckades styra ut bollen till hörna.

Båda lagen kommer att gräma sig över att de inte vann och därmed ligger relativt fast förankrade i den nedre halvan av tabellen. Kit Symons var oerhört besviken efter matchen och ansåg att hans spelare var mer eller mindre värdelösa som släppte in Charlton i matchen medan Luzon, helt förståeligt, var betydligt mer nöjd med resultatet. Ett poäng till vardera laget men Charlton vann ändå matchen på poäng och fick förhoppningsvis en ordentlig boozt av självförtroende inför kommande omgångar.

Artikeln skriven av Lars Liljegren, 2015-10-04.