Ljuset släcktes för ett slitet lag. The Addicks gjorde ett försök men rår inte på Blackburn för närvarande. Med flera tongivande spelare hel eller halvskadade avslöjades den tunna trupp Charlton förfogar över. Det tydliggjordes inte minst av att det var ett halvt juniorlag som satt och trängdes på avbytarbänken i denna cupmatch och det håller inte på den här nivån. Hoppet är det sista som överger människan, men denna ruggiga vintereftermiddag släcktes det snabbt och effektivt på flera sätt.

Till skillnad mot Charlton vilade Blackburn avsiktligt flera spelare i sin trupp. Det signalerar styrka att man kan ställa av Rhodes t ex som avgjorde senaste mötet lagen emellan. In kom en hungrig Chris Taylor bl a och presenterade sig snabbt genom att redan i den fjärde minuten nicka in ledningsmålet. Vid det laget hade matchen börjat positivt med två lag som anföll snabbt och beslutsamt. Men 0-1.
 
 Charlton repade snabbt mod och publiken hade just börjat känna lukten av kvittering anfört av formstarke Gudmundsson på mittfältet och en spelsugen Church i anfallet när ljuset på arenan slocknade. Bokstavligen. Nu fick man (tyvärr? Hm...) igång strålkastarna och spelarna kom ut på planen igen efter tio minuter med kvarten kvar av första halvlek. Men minuterna förflöt medan Charlton sakta försökte återta taktpinnen igen. Flera skott mot mål avlossades, men om de inte tog på egen spelare så var de missriktade. Blackburn kontrade också väl så farligt.
 
 Tränare Peeters hade inte missat att det var Gudmundsson som var tongivande i hans lag och efter vilan gjordes en offensiv ommöblering där Wilson flyttades upp från backlinjen och Gudmundsson fram strax bakom anfallet. Trebackslinjen sates omgående på prov och en snedträff räddade Charlton från ytterligare påhälsning. I stället tackade Gudmundsson för förtroendet genom att från ca 20m skruva in en frispark direkt i mål, fantastiskt, kvitterat, och det såg ut att ljusna vid horisonten igen. 1-1.
 
 Men just som det tog Blackburn fyra minuter att ta ledningen i början av matchen tog det fyra minuter att åter sänka modet på ett hoppfullt spelande Charlton. Och åter var det Taylor som var skräddaren. 1-2. Det gick lite för snabbt och lätt. Peeters bytte in Ahearne-Grant i anfallet i stället för en slutkörd Church. Och även om det genast ledde till en farlighet och Charlton åter tycktes ha startat om sina motorer skulle dessa släckas ytterligare en gång när Buyens såg rött.
 
 För andra hemmamatchen i rad fick man avsluta med decimerat manskap efter en oförsiktig tackling. Med tio man och ett effektivt Blackburn som motstånd blev uppförsbacken för stor. Det gick bara inte denna dag. För mycket talade emot redan från början och till slut var det både såväl en mental som en fysisk trötthet som tog över. Blackburn var sedan närmare att utöka än Charlton att kvittera. Äventyret i FAcupen var över för denna säsong.
 
 Nu väntar vi alla på förstärkningar under januari och en tillfrisknande trupp. Om inte så finns det nog ingen annan väg än neråt i tabellen för Charlton är jag rädd. Då kan avgrunden, dvs League One, snabbt vara nära. Kom igen Charlton! Brighton nästa. Ännu en hemmamatch. Ska ljuset återkomma över the Valley?

Gunnar Persson, 2015-01-07 07:58