Charlton Athletic grundades 9 juni 1905 av medlemmar från andra fotbollsklubbar i området såsom East Street Mission, Blundell Mission och Charlton Reds. Någon riktig klubb i dagens bemärkelse blev Charlton inte förrän 1920 när de började spela i Southern League.
 

Hemmaplan är idag The Valley och har så varit under det mesta av klubbens historia. Från början hade man ingen egen hemmaarena men 1906 huserade man på Siemens Meadow (1906-1907) där de stannade i lite drygt ett år innan flytten gick till Woolwich Common (1907-1909). Nästa plan blev Pound Park (1909-1913) innan en, för tiden, större investering gjorde att de kunde få en hemmaplan för en lite längre period, Horn Lane (1913-1919). Horn Lane skall ha varit känd för att det var en oerhört hård plan, höga studsar kan tänkas. Alla fotbollsplaner låg i och kring området av Charlton. Ett år i slutet av 10-talet lyckades de med konststycket att vinna två serier samma år, Woolwhich League och Lewisham League.

The Valley har en lång och brokig historia bakom sig. Arenan byggdes 1919 och historien bakom byggnationen är lika solidarisk som det mesta med Charlton än idag. Klubben hittade än övergiven tomt som tidigare hade varit ett sandtag. Marken fick användas men klubben hade inga pengar till att göra iordning en arena utifrån markens förutsättningar. En "armé" av frivilliga supportrar började därför gräva ut en plan yta stor nog för en fotbollsplan. Det material som grävdes ur användes till att bygga upp sidorna där läktarna på långsidorna sidan byggdes. Namnet The Valley härrör med största sannolikhet från det utseende området hade efter detta arbete.

Läktarna byggdes inte direkt utan till en början avskiljdes planen bara av ett rep och åskådarna satt eller stod direkt på de högar som bildats i samband med utgrävningsarbetet. Den något annorlunda tillkomsten av arenan skapade en nära samhörighet mellan klubben och supportrarna, en samhörighet som består än idag och som är ganska unik för att vara ett lag i Premier League.

1921 övergick Southern League till Division 3 Southern och då blev två platser över som skulle fyllas. Charlton valdes in tillsammans med Aberdare från Wales och deras första säsong som professionell kunde ta sin början. Den dåvarande ledningen fick forma laget allt eftersom vilket medförde att inte mindre än 36 spelare deltog under säsongen. Säsongen därpå fick Charlton sin första spelare uttagen till engelska landslaget, Seth Plum. Han deltog även i lagets alla ligamatcher den säsongen, 42 stycken. Strax efteråt fick Charlton även sin andra engelska landslagsman, Harold Miller, som gjorde mål i vinstmatchen, 3-1, borta mot Sverige i Stockholm.

Charltons blev jättedödare i FA-cupen denna säsong. De började med att i första omgången slå ut Manchester City, 2-1 på bortaplan, som den säsongen slutade på åttonde plats i division ett. I andra omgången vann de hemma mot Preston med 2-0. Preston slutade den säsongen på 16 plats i division ett. I tredje omgången slog de ut WBA med 1-0, som slutade på sjua i division ett. Slutligen tog det stopp i fjärde omgången när de förlorade mot laget som slutade på trettonde plats i division ett, Bolton. Siffrorna skrevs till 0-1. Efter dessa enorma framgångar gick hemmaplanen sedan under ”The Happy Valley!”. Charlton slog nytt publikrekord i varje hemmamatch i cupen och förbättrade detta inte mindre än tre gånger under 35 dagar. I den sista matchen mot Bolton kom det inte mindre än 42 023 personer.

Smeknamnet Addicks härrör från den här tiden och skall, enligt en av flera olika historier, komma från en fish & chips butik som fanns i området och som ägdes av en medlem i klubbstyrelsen där spelarna samlades efter hemmamatcherna. Sambandet mellan Addicks och fish & chips kanske inte är helt glasklar och behöver kanske en förklaring. Till fish & chips använder man kolja eller torsk, kolja på engelska heter haddock och med en lokal Londondialekt blir uttalet för haddock addick. Lagets första säsong blev klart godkänd och de slutade på 16 plats av 22 lag.

Trots framgångarna i ligan och framförallt i FA-cupen och den speciella historien bakom byggnationen av hemmaarenan The Valley, så övergavs den inför säsongen 1923/24 för The Mount i Catford, ca 5 km sydväst om Charlton. Anledningen var att publiken snabbt sjönk och klubben trodde de skulle kunna attrahera en större publik vilket var en missräkning. Publiksnittet sjönk från 6 175 till 5 500. Klubbledningen åtgärdade snabbt sitt misstag och flyttade tillbaks till The Valley och vips så steg publiksnittet till 9 064. Det var dock ett dyrt misstag, förutom förlorade publikintäkter tvingades de investera stora pengar i den nya arenan för att få den godkänd för spel. Trots alla dessa insatser var den fortfarande inte spelklar till andra omgången i FA-cupen i början av februari 1924. De tvingades söka tillstånd för att flytta sin hemmamatch till en annan hemmaplan, förmodligen den enda gången detta hänt i FA-cupens historia.

Arenan The Mount finns inte längre kvar utan är idag en del av Mountsfield Park. Kostnaderna klubben drog på sig i samband med detta äventyr hängde kvar flera år och i början av 1925 var läget så illa att klubben stod inför konkurshot, problemet löste sig genom att byggfirman som byggt läktarna på The Valley avskrev sina krav mot att de blev delägare i klubben och fick en styrelseledamot. Som om inte de dåliga finanserna var nog var de tvungna att söka om tillstånd för att få bli kvar i ligan efter de hade slutat nästsist i ligan säsongen 1925/26.

Charltons framgångar på planen blev allt fler och i takt med det byggdes arenan ut. Från någon gång av början av 30-talet till början av 80-talet var The Valley Englands största klubbarena med en officiell publikkapacitet på ca 66 000. Publikrekordet är dock betydligt större och uppnåddes 12 februari 1938 i femte omgången av FA-cupen mot Aston Villa då smått otroliga 75 031 personer klämde ihop sig på The Valley. Publikrekordet i ligan är, i förhållande till det smått blygsamma, 68 160, 17 oktober 1936 i derbyt mot Arsenal.

Säsongen därpå gick det bättre och de slutade på 13 plats. Till säsongen därpå fick de tillskott av två nya spelare som hade stor positiv påverkan på klubben, målvakten Albert London som tog över som spelande manager och Dai Astley, som många år senare blev tränare för Djurgården. 1928/29 kom klubbens första stora framgång när de vann division 3 södra och tog klivet upp i division 2 där de blev ett mittenlag några säsonger innan de trillade ur 1932/33.

Sedan började Charltons storhetstid i ligan och FA-cupen, före och efter andra världskriget. Den dåvarande managern är mer eller mindre helgonförklarad i klubben och har även fått ge namn åt dagens södra läktare, Jimmy Seed. Under hans ledning började laget säsongen 1934/35 en tabellklättring som förmodligen saknar motstycke i den engelska ligan. De vann division 3 södra (som fanns kvar ända till 1957/58, först 1958/59 upphörde division 3 södra och norra och övergick i division 3 och 4), för att följande säsong komma tvåa i division 2. En andraplacering var tillräcklig för att för första gången i klubbens historia gå upp i division 1 där de helt otroligt 1936/37 kom tvåa! Charlton har aldrig vunnit högsta ligan och det var inte långt ifrån att de även vann denna säsong, slagna av Manchester City med bara tre poäng.

Jimmy Seed tog över taktpinnen 1933/34, året därpå påbörjades en annan osannolik spelarkarriär i Charlton, målvakten Sam Bartram. Han vaktade målet mellan säsongerna 1934/35 - 1955/56, 15 säsonger blev det "bara" på grund av andra världskriget. Under dessa 15 säsonger spelade han 579 ligamatcher, av 630 möjliga, och 44 cupmatcher, varav två FA-cupfinaler. Bartram är naturligtvis med denna svit den person som spelat flest matcher för klubben. Historien om Sam Bartram kan av naturliga skäl göras hur lång som helst men några saker kan bara inte utelämnas. Han började sin karriär som centerforward! Det gick kanske inte så bra så han flyttade ner till yttermittfältare. Efter att ha provspelat för Reading, som spelade i samma division som Charlton, och misslyckats i båda positionerna gick han till det något mindre kända Bolden Villa och anmälde sig frivilligt som målvakt. Anledningen till detta beslut är inte känt men en inte alltför vågad gissning är att viljan att bli proffs i fotboll var starkare än något annat. Han kom till Charlton i november 1934 och gjorde debut hemma mot Watford 1 december, Watford vann med 2-0.

Efter Charltons fantastiska karriär uppåt i seriesystemet blev naturligtvis Bartram uppmärksammad som en av Englands bästa målvakter, trots det fick han aldrig spela någon landskamp för A-landslaget. Sam Bartram vaktade målet under båda FA-cupfinalerna och missade bara 16 matcher i Charlton under sina 22 år där, ett rekord i sig. I sin sista match för Charlton på The Valley mötte de Arsenal och Bartram kunde vända på förlustsiffrorna från sin debut när Charlton vann derbyt mot Arsenal med 2-0. Han blev sedan manager för York innan han lämnade fotbollen aktivt. Därefter öppnade han en sportbutik på en inte helt okänd gata, Floyd Road. Sam Bartram dog 1981 men minnet efter honom i Charlton är starkt och för närvarande samlas pengar in till en staty av honom som skall resas utanför The Valley.

Efter den fantastiska säsongen 1936/37 fortsatte Charlton sina framgångar i högsta ligan. Andraplatsen följdes upp av en fjärdeplats 1937/38 och en tredjeplats 1938/39. Med tanke på Charltons stabilitet under de här tre säsongerna fanns det mycket som talade för att de skulle kunna ha tagit en ligaseger någon av de nästkommande säsongerna. Det är något vi aldrig kommer att få veta eftersom England kastades in i andra världskriget hösten 1939. Av naturliga omständigheter spelades ingen officiell ligafotboll i England förrän efter krigsslutet.
 

Artikel skriven av Lars Liljegren