För andra gången den här säsongen anordnade Swedish Addicks supporterresa till en av Charltons hemmamatcher. Från början var det tänkt att vi skulle ha sett Charlton mot Tottenham, men då Spurs inte klarade av att vinna eller förlora mot WBA i cupen blev den matchen uppskjuten. Vi fick istället hålla tillgodo med FA-cupmatch hemma mot Leicester.

Det blev fyra stycken som följde med på denna lite spontana resa. Förutom undertecknad, Gunnar, Jocke och Kevin. Kevin som är bördig från Charltontrakten åkte iväg redan på torsdagen medan vi andra träffades klockan 07:00 på Cityterminalen för att ta flygbussen till Västerås flygplats. Trots den arla stunden på dygnet var humöret och förväntningarna på topp. Eftersom man numer börjar bli en rutinerad resenär med Ryanair så måste vi ge dem klart godkänt denna resa, de höll tiderna åt båda hållen så undrens tid är inte förbi. För att ge lite extra krydda åt själva flygningen landade vi för första gången på Luton, en betydlig lugnare och mer sansad flygplats än Stansted.

Att ta skyttelbuss till järnvägsstationen och sedan tåget in till S:t Pancras flöt också helt bekymmersfritt. Med ett par timmar till godo till vårt möte med Ian Cartwright, utvecklingsansvarig för Charltons verksamhet och även ansvarig för supporterverksamheten, klev vi på pendeltåget från London Bridge mot Charlton. Det var en angenäm upplevelse att ströva omkring i kvarteren kring The Valley mitt på fredagen i det strålande solskenet och supa in atmosfären. Till skillnad mot förra resan i oktober, då vi köade för att hämta ut matchbiljetter samtidigt som spelarna sprang in på planen, hämtade vi ut dem med drygt ett dygns marginal. Eftersom det fortfarande var dryga timmen kvar till vårt möte med Ian gick vi ner till en av Charltonanhängarnas stampub i området, The Royal Oak, där resans första pints med Guinness inmundigades tillsammans med några pubsandwiches. Puben kan varmt rekommenderas för den Charltonintresserade då väggarna är dekorerade med tavlor med gamla tidningsurklipp och lagfotografier.

Fyllda med entusiasm och svart guld styrde vi stegen tillbaka mot The Valley eftersom klockan började närma sig 3 pm. Väl mottagna i receptionen väntade vi några minuter innan Ian dök upp, i kostym! Det var knappt vi kände igen honom då vi tidigare bara sett honom i spelartröja. Vi hade förväntat oss en kortare rundvisning av arenan men det visade sig att han hade förberett en Grande Tour som varade i drygt en och en halv timme. Det var inte utan att vi kände oss lite som VIP-gäster, trevligt med klubbar som uppskattar sina långväga supportrar. Turen började med en visning av loungerna under West Stand med tillhörande restauranger. Det finns ett flertal restauranger utspridda under läktarna som varje matchdag serverar ca 1500 gäster, mer än vad de klarar av på ett år hos grannen Millwall enligt Ian. I en av restaurangerna träffade vi en representant från Ladbrokes som gjorde i ordnig inför lördagens match och som lyckades förklara det synnerligen ologiska oddssystem britterna använder dig av. Ett besök i styrelserummet med guidning av tillhörande prisskåp och souvenirer hann vi också med innan vi styrde kosan ner mot ett av de heligaste områdena på arenan, omklädningsrummet. En udda företeelse var föreskrifterna för spelare och alkohol som gäller alla spelare som vistas i spelarloungen. Ingen alkohol får förtäras närmare än 15 minuter före avspark!

Det var nästan en religiös stämning i luften när vi gick in i Charltons omklädningsrum. När belysningen slogs på blev det knappast mindre av den känslan när vi såg att allting var iordninggjort inför morgondagens match. Alla tröjor hängde på respektive spelares plats, två stycken till varje spelare. Vi noterade att vissa spelare alltid spelar i kortärmat, i och med att båda tröjorna var av den sorten, medan andra ville ha alternativ beroende på matchdagens vädermässiga förutsättningar. På bänken låg byxor och strumpor hopvikta i en liten hög enligt fastställd rutin. Under bänken på skohyllan stod det en del skor färdigputsade men cirka hälften av spelarna väljer att utföra det arbetet själv och tar med sig skorna hemifrån till matchen.

Kameran arbetade för högtryck för att inte missa något. Vi slogs av hur opretentiöst omklädningsrummet var inrett, inget luxuöst och alla spelare hade lika stor yta att byta om på, ca 70-80 cm. Eftersom Charlton är en klubb som kämpat hårt för att komma upp i Premier League, och verkligen inte fått något gratis på vägen, känns det helt rätt att den inställningen som klarat av den prestationen inte sprungit ifrån känslan från vilka förutsättningar som de började från. Det engelska fotbollsförbundet använder idag Charlton som blueprint för hur ett lag skall lyckas nå både fotbollsmässig och ekonomisk framgång. Vi som varit med ett tag minns tiden från början av 80-talet då Charlton bara var några timmar från att gå i konkurs och efter att ha klarat av det blev utsparkade från sin egen arena av ägaren som hellre ville bygga bostäder och parkeringshus på marken.

Guideturen var dock inte slut med detta högtidliga besök utan fortsatte ned för trappen i spelargången in på arenan, saknade dock musiken och jublet från publiken. Det är verkligen en helt annan känsla att se arenan från marken än från läktarplats. Våra kameror smattrade för fullt även här och känslan blev än mer religiös när vi sprang ut på planen. En ordentlig titt runt om arenan kunde vi kosta på oss, vi spanade in Curbishleys läktarplats som han brukar inta under första halvlek. Har många gånger undrat varför han sitter där men förklaringen var ganska självklar när vi själva gick ner och satte oss i ”the dugout”. Möjligheten att överblicka spelet från den positionen är i stort sett lika med noll. Curbishley konverserar med resten av lagledarbänken via en telefon under tiden han sitter på läktaren, telefonen syns tydligt från de flesta platserna på arenan där den sitter på sidan av stolen ut mot trappan.

Hela arenan var helt tom på människor sånär på en man som klippte gräsmattan inför matchen. Efter ett litet tag kom han vägen förbi oss och det visade sig vara den före detta trotjänaren Colin Powell som spelade 338 matcher, 35 mål, mellan 1972 – 1981. Tror att han kände sig litet stolt över att vi kände till honom för pratstunden blev ganska lång. På frågan vem som varit Charltons bästa spelare genom tiderna kunde han inte riktigt bestämma sig för en utan valde två, Paolo di Canio och Allan Simonsen. Vidare berättade han att dagens proffsliv inte på något sätt går att jämföra med hans för cirka 30 år sedan, de betraktades som proffs men var mer eller mindre tvingade att ha en annan sysselsättning vid sidan om för att få det gå runt ekonomiskt.

Han trivs dock bra med sin nuvarande sysselsättning som ”greenkeeper” och att fortfarande få ha kontakt med klubben och idrotten. Trots alla divahistorier man hör om alla superstjärnor så hade han inget negativt att säga om deras uppträdande på planen i samband med deras träningspass. Jo det var så sant, Fulhams damlag som för en tid sedan mest bestod av inköpta norskor hade han inte så mycket till övers för. Efter att ha påpekat att Man U, Chelsea och Arsenal brukar lyssna till hans önskemål om vilken del av planen som bör användas under uppvärmningen flyttade de sig till slut under protest. Annars tyckte han att fler damlagsmatcher kunde spelas på The Valley, ”de är så snälla mot gräset, tacklas inte så mycket”. Vi tackade Colin för pratstunden och avslutade sedan guidningen inne på Floyd's, stadiumpuben.


Efter den magnifika rundvisningen på The Valley som innehållit besök i restauranger, spelarnas omklädningsrum och en pratstund med den gamle storspelaren Colin Powell inne på den välskötta gräsmattan kändes det som att resan redan varit värt sitt pris. Detta trots att vi bara hade befunnit oss knappt sex timmar på brittisk mark. Denna emotionella ansträngning krävde en pint svart irländsk guld för att orka med ytterligare ansträngningar. Klockan hade hunnit ticka fram till drygt halv fem och Jocke och Gunnar kände att det sög ordentligt i supportertarmen varför de avvek till "The Superstore" som skulle stänga klockan fem. Fredag eftermiddag vid den här tiden är det ganska öde i butiken och grabbarna fick ordentligt med svängrum. Det visade sig att förhandlingstaktiken var på topp då de lyckades köpa varsin kycklinggul bortatröja för £5/styck. Något man annars var tvungen att köpa en hemmatröja för ordinarie pris för att få detta reapris. Med välfyllda kassar och leenden breda som hos barn på julafton kom de sedan tillbaks till Floyd's där jag och Ian hade diskuterat lite kring "Swedish Addicks" kommande träff i Stockholm 28 maj. Vi tackade Ian för rundvisningen och sjönk ner i fåtöljerna för att smälta alla intrycken från de sista timmarna.

Glada i hågen traskade vi sedan upp för backen mot bussen som skulle ta oss till hotellet i Blackheath strax sydväst om Charlton. Blackheath är ett välmående område rakt söder om Greenwich och framför hotellet bredde den kvarvarande orörda heden ut sig. De enorma gräsytorna används för allehanda sportaktiviteter för allmänheten och lördagar och söndagar kan man se ett antal fotbollsmatcher äga rum samtidigt, lite som Heden i Göteborg fast på gräs. Hotellet motsvarade med råge förväntningarna vi hade och till skillnad mot hur det brukar vara fick vi sänka värmen i rummet istället för att plocka fram alla tillgängliga extrafiltar. Restaurangen för kvällen var förbokad av en av våra engelska Charltonvänner, Matt Owen. Italienskt stod på menyn men något bord fanns inte beställt. Eftersom man brukar kunna lita på Matt fick vi kolla igenom gästlistan och till slut hittade jag mig under den något långsökta namnet Lalf. Ja, ja, det fungerade ju det med och maten på Strada i centrala Blackheath smakade bra.

Matchdagen vaknade vi pigga och ystra av att solen tittade in genom fönstret och en engelsk frukostbuffé hägrade i matsalen. Ingen behövde bli besviken eller lämna bordet hungrig, här bjöds både på kall och varm mat tills man storknade. Eftersom resan skulle ägnas åt fotboll ville vi inte missa någon del av uppladdningen varför vi redan vid 10-tiden var på väg tillbaka mot Charlton. På väg ner mot arenan passerade vi Mr Milkman som ofattbart fortfarande lever kvar i England och levererar mjölk till farstutrappen. Alldeles öster om The Valley finns ett stort kuperat grönområde, Maryon Park. Parken är bland annat känd för att Antonionis kultfilm "Blow Up" spelades in här på 60-talet. Det var inte lika mycket action när vi strövade genom det lugna området. Vädret var bedårande, klarblå himmel några grader varmt och en svag nordlig vind som bet i kinderna. Vi fortsatte ner till Londonbornas underverk Thames Barrier. Denna rörliga skapelse som skall skydda London mot flodvågor ser oerhört malplacerad ut och verkar mer höra hemma i en science fiction film med sitt futuristiska utseende.

Mätta på kultur och arkitektur vände vi lite småfrusna upp mot The Valley för att träffa Ian igen. Vi hade turen att komma fram samtidigt som honom och denna dag kände man bättre igen honom klädd i jeans och matchtröja. Efter att ha hämtat våra passerkort till Cross Bars, under North Stand, blev vi alla fotograferade tillsammans med en japansk tjej vars kompis ville föreviga besöket med riktiga Charltonsupportrar. Tänk att de lyckades hitta tre svenskar och en irländare! Efter en liten atmosfärsretare i Cross Bars var det dags för Royal Oak och den riktiga uppladdningen inför matchen.


Klockan var inte mycket mer än tolv men det var redan ganska mycket folk, det skulle bli mer. Taktiskt var det helt rätt att komma hit i tid annars blir det så fullt så man får gå ut efter man beställt sina b-vitaminer. Här sammanstrålade vi med den fjärde medlemmen på resan, Kevin E, som stod tillsammans med sin gamle kompis Ric. Här träffade vi även vår nya danska bekantskap Sajid samt den dansktalande Kevin H. Fler och fler personer fyllde på inne i puben och efter en stund dök även Matt upp. Grabbarna som bor närmast, Jeff och Barnie, kom naturligtvis sist. Det blev mycket Charltonsnack och meningsutbyten under de närmaste timmarna och många var förundrade över vårt starka intresse för klubben, samtidigt kände de sig lite stolta över att Charlton hade anhängare i ett icke engelskt talande land.

En halvtimme före avspark gick vi så upp till The Valley och solen som hade värmt så skönt under förmiddagen hade nu försvunnit, istället hängde det tunna snömoln i luften. Stämningen på arenan var god och förhoppningarna stora på att det här äntligen skulle bli klubbens år i FA-cupen. Nu vet vi att så blev inte fallet och det enda vi inte rådde över planeringsmässigt på vår resa var också det enda som inte gick som vi ville. Tyvärr presterade spelarna långt under normalnivå och många, inklusive vi själva, undrade hur det var möjligt med en kollektiv avsaknad av viljan att vinna i laget. Av det spel som presterats borta mot Newcastle innan och efteråt borta mot Middlesborough, fanns inte något kvar över huvud taget. I och med Dublins mål i sista minuten slogs drömmarna om FA-cupframgångarna ordentligt i kras, 1-2 hemma mot Leicester. Det tröstade föga att efter matchen få höra från Leicesters supportrar att detta var det bästa spel de presterat på 18 månader.

Det var dags för en grundlig analys av eländet och denna påbörjades där vi slutat innan matchen, på Royal Oak. Ian kom förbi någon timme efter matchen och vi konstaterade kort att dagens insats var "a disgrace". Efter en stund var dock det mesta av eländet glömt och det trevliga umgänget bidrog till att skåda framåt, att följa Charlton är som livet, några framgångar och något fler motgångar. Det har ju sin tjusning i att man uppskattar framgångarna mer. Medan vi väntade på bussen till Greenwich höll vi värmen uppe genom att ordna allsång vid busshållplatsen med "Valley Floyd Road". En kille som vi inte träffat tidigare under kvällen trodde att han hade upplevt det mesta i livet nu, att höra ett gäng svenskar sjunga Charltonsupportrarnas egen sång medan man väntar vid en blåsig hållplats på bussen efter en neslig FA-cupförlust. Vi bjuder på den!

Kvällen rundades sedan av på den magnifika puben Trafalgar Tavern nere vid Themsen i Greenwich där vi träffade ännu fler bekanta till våra engelska kompisar. B-vitaminintaget stärktes ytterligare innan vi tog en taxi hem till hotellet. Sista dagen blir oftast lite avslagen när man mest går och väntar på att åka hem men vi såg till att hålla oss aktiva på det kulturella planet. En frisk promenad över heden bort till Greenwichobservatoriet och museet där nollmeridianen har sitt ursprung. Nu för tiden synliggörs denna även efter mörkrets inbrott genom en röd laserstråle. Efter ett "mellanmål" på Coach & Horses inne på Greenwichmarknaden tog vi en titt på Cutty Sark innan vi blev upphämtade av Kevin E som körde oss ut till Luton Airport. På flygplatsen hann vi se Newcastle slå ut Chelsea ur cupen innan vi klev på planet. Ca halv tolv skildes vi sedan på centralen och som vanligt längtar man redan till nästa resa.

Artikeln skriven av Lars Liljegren 2005-03-08.