2019 års upplaga av Swedish Addicks årliga höstresa innebar ett nytt rekord i antalet deltagare, hela 15 stycken vilket innebar att en tredjedel av medlemmarna följde med! Förutom fotboll bjöds det på extra mycket ölkultur, hälsofriterad mat och guidade turer.

När vi började anordna dessa resor bestod det av två grupper av varierande storlek, en från Helsingborg och från Stockholm. I takt med att antalet deltagare på Årsmötena har stigit har fler och fler även anslutit sig till resorna och är idag en angelägenhet rent geografiskt för hela Sverige. Naturligtvis är det mycket i livet som styr huruvida den helgen som väljs ut passar medan andra anpassar sitt liv efter just den här helgen. Det viktigaste är att alla är med på sina villkor och att man är nöjd med resan och gärna får lust att följa med fler gånger. Som minst har vi varit tre stycken 2009, se bildspel nedan, då undertecknad tillsammans med Magnus och Valen gjorde en spännande resa som började en väldigt regnig kväll i Southend följt av en solig dag på The Valley och avslutades med en mulen eftermiddag i Nottingham.
 

(Om man klickar på bilderna i bildspelen som ovan så kommer nästa bild direkt)

27 September

Tillbaka i nutiden så blev det planeringsmässigt den mest utmanande. TV-bolagen styr mer och mer och vi har bara att rätta oss efter deras nycker. Normalt brukar matcherna i oktober och november fastställas i slutet av augusti men i höstas dröjde det betydligt längre. I mitten av september hade några enstaka matcher i Premier League fastställs med TV-tider men det dröjde ända till 27 september innan dito skedde för Championship en liten bit in i november. Charltons match mot Preston blev TV-sänd och flyttades till söndag varför vi snabbt beslutade oss för att detta fick bli vår huvudmatch och att resan därmed blev första helgen i november. Efter en del dividerande bestämde vi oss för att Brentford - Huddersfield fick bli huvudmatch för lördagen medan några Premier Leaguetörstande individer istället ville ge sig av norrut från Greenwich för att titta på
West Ham - Newcastle. 

Det blev ett hektiskt arbete att administrera men alla ressugna var på tårna och bara ett par dagar senare hade de flesta bestämt sig. En dryg vecka senare var alla hotell och matchbiljetter bokade, flyget bokade nog merparten redan den 27:e :) Genom idogt gnetande med hotellbokning så lyckades vi trots kort framförhållning att hålla kostnaden under två tusen kronor för tre hotellnätter i Greenwich och två fotbollsmatcher, inte illa med tanke på prisläget i London. Nu var det bara att invänta resdag. Under tiden planerade vi in en träff med den tyska falangen av Charltonsupportrar som vi skulle möta upp utanför The Valley på söndagen.

1 November

(alla småbilder i hela artikeln är klickbara om man vill se dem i lite större format)

Gunnar var som sagt först på plats och redan på väg mot The Valley för att insupa atmosfären. Medan tiden gick så dök det upp livstecken från en del övriga resenärer. Den skånska falangen laddade med dansk frukost på Kastrup allt medan Benno satt och tryckte ryggen intensivt mot ryggstödet för att inte skava av knäna på sätet framför. Stockholmstrojkan kunde snart ansluta med Gunnar som, trots utfästelser från sig själv, inte kunde motstå frestelsen att göra några inköp i supportershopen.
 

Vi hade stämt träff med vår kontaktperson Ravi Patel för att klara av betalningen av de tre spelare vi sponsrar den innevarande säsongen, eller för att vara korrekt, två spelare och en tränare. Först hämtade vi ut biljetterna så att Gunnar kunde bocka av det på sin lista innan kvällens guidade tur. Efter att administrationen för den nätta sponsringskostnaden á £1000 var avklarad frågade Ravi om vi ville ha en liten guidad tur bakom kulisserna och det tackar man ju inte nej till. Under tiden han ordnade med några praktiska saker väntade vi i
 

styrelserummet som är beläget direkt ovanför huvudentrén på West Stand. Tyvärr var vi ju inte förberedda på detta så vi hade ingen möjlighet att placera ut någon avlyssningsutrustning, något att tänka på för kommande besök. Vi gick vidare i korridorerna och nedför trapporna till omklädningsrummen som var under upprustning, ja i alla fall hemmalagets omklädningsrum. Bortalagets omklädningsrum var rent men annars så spartanskt som man själv minns omklädningsrummen i sin ungdoms dagar vid fotbollsplaner placerade halvvägs ut i skogen. Bara tanken på att lag som Arsenal, Chelsea, Man U och Liverpool har suttit här med spelare som tjänar mer på en dag än vad hela omklädningsrummet kostar får mig att dra på smilbanden.

Skillnaden mellan omklädningsrummen är på gränsen till exorbitant. Trots att det bara är tre meter mellan dem så är det som att gå från ett vandrarhem på 50-talet till ett lyxhotell i Dubai. När vi var där höll de på att installera en ny ljusanläggning så att det kan anpassas till uppladdningen inför matchen samt på bästa sätt stärka spelarna i halvtid. Låter lite hokus pokus över det hela men allt som funkar är ju bra! 

Vidare ned till planen och ut i kanten på det allra heligaste, man går inte ut på planen hur som helst om man inte är spelare eller planskötare! Det är en mäktig upplevelse att stå där och blicka upp mot läktarna, allting får ett helt annat perspektiv. Gräsmattan är så sjukt perfekt skött så alla med ambitioner om gröna fingrar skall nog inte göra ett besök, man kommer aldrig komma i närheten av detta resultat. Straffområdena behandlas med enorma värmeanläggningar för att de frön som sås mellan matcherna skall hinna gro, tänk om Greta visste!

Efter att ha insupit all kunskap och atmosfär så började det suga lite i magen, det hade ju ändå gått ca 8 timmar sedan man hade ätit frukost. Det blev dock inget med det, Gunnar lade in sitt veto om vätskeintag så vi begav oss ned mot Themsen och Anchor & Hope där vi istället rensade bort resdammet. Sällan har man sett

en man så törstig en kulen novemberdag! När alla hade fått sig en stärkande tår tog vi tåget tillbaka mot Greenwich för att möta upp Skåne- och Göteborgsfalangen som hade hunnit komma fram till hotellet under tiden. Många kära återseenden då man inte hade träffat många sedan årsmötet och vissa inte sedan förra årets resa. Ett nytt ansikte fanns också med i form av Tobias, son till Sven-Åke.

Nu var det dock inte bara min mage som knorrade utan vi begav oss i samlad trupp till en av Londons bästa fish & chipsrestaurang, "The Golden Chippy", som låg granne med hotellet. Med mätta magar begav vi oss med pendeltåget in till London Bridge för kvällens stora begivenhet, The Beermondsey Beer Mile, med Magnus som kvällens guide. Mörkret hade fallit och regnet duggade lätt när vi började promenera längs en av världens längsta tegelviadukter där alla pubar och mikrobryggerier är belägna under banvallen mellan Greenwich och London Bridge. Vi hade inte mer än kommit till Sothwark Brewing innan telefonen ringde, det var Mats som hade lite längre resväg än oss andra med start i Umeå ungefär samtidigt som vi andra klev på våra direktflyg till London. Planet var försenat så han hoppade av vid London Bridge när han ändå passerade istället för att förlora ytterligare en timmes goda öl på att slänga in väskan på hotellrummet. Vi hann och förflytta oss ett par hundra meter till The Barrel Project innan han hann ikapp men pubarna ligger tätt på Druid Street så ingen risk att man tappar bort varandra mer än lite grann.
 

2 November

Vi stärkte oss med en engelsk frukost så att vi skulle stå oss ordentligt inför lördagsmatchen i Brentford. Dagen började dock med rugby på en närbelägen pub för några av oss, det var nåt VM som pågick och England hade för en gångs skull lyckats kravla sig vidare från gruppspelet och mot alla odds lyckas slå All Blacks i semifinal. Halva England var på fötter och pubarna hade fått tillstånd att öppna kranarna tre timmar tidigare än vanligt och när vi släntrade in strax före 10 så var det hyfsat fullt i lokalen och vi sökte oss ut till ett uterum under tak med infravärmare vilket behövdes för att Magnus skulle kunna ta en morgoncigarr. Taket var till gott skydd för det regn som sköljde ned ackompanjerat av stormvindar från Atlanten, enligt vindmätarna upp emot 28 m/s i byarna!

Det var tydligt att England inte presterade i samma nivå mot Springboks som de hade gjort mot All Blacks och när första halvleken började lida mot sitt slut hade Sydafrikanerna tagit en ganska bekväm ledning samtidigt som flera engelska spelare hade fått utgå till följd av skada. Vi rundade av vår frukostpint och påbörjade istället dagens utflykt till Brentford genom att nyttja London Transports eminenta trafiksystem. Pendel Greenwich in till London Bridge, byte till tunnelbana till Waterloo stn och sedan ånyo pendel till Brentford, en resa på dryga timmen som flyter på bra och det är nog bara helikopter som skulle kunna förflytta oss snabbare. Mats som ankom sist på fredagskvällen stannade kvar på hotellet och inväntade Eriksson Sr & Jr som åkte till England först på denna dag. Dessa tre gentlemän hade istället siktet inställt på West Ham - Newcastle. Det blev en lång och oviss väntan för Mats för de var ganska kraftigt försenade så Mats hann nog bli nervös både en och två gånger om de skulle hinna till avspark. Som oftast löste det sig till slut och de fick se betydligt fler mål än oss andra men mer än så känner jag inte till om den matchen.
 

Griffin Park sjunger på sista versen och skall till hösten ersättas av en helt ny arena (Brentford Community Stadium) men det hindrade oss inte att besöka denna klassiska arenan som liksom många andra äldre ligger insprängd mitt i ett bostadsområde. Dessa arenor dör sakta sotdöden så det är alltid lika trevligt att komma promenerande i några av alla dessa tusentals kvarter bestående av viktorianska tvåvåningsradhus och helt plötsligt upptäcka en fotbollsarena mellan några av husen. Namnet på arenan härrör ifrån den grip (griffin) som finns på Fuller's logotype som ursprungligen kommer från detta område. Det är kanske därför inte så konstigt att Griffin Park är begåvad med en pub i varje hörn av det omgivande kvarteret. Att göra en kvadruppel innan matchen kändes som ett måste varför det var viktigt att komma i tid så att vi hann med alla fyra. 

Vi tog dem i tur och ordning utifrån var de är belägna i förhållande till pendeltågstationen och tog dem sedan medsols. Första stopp blev The Brook som var ett välskött ställe med trevlig inredning och atmosfär. Efter en pint, förmodligen någon ale för min del, begav vi oss vidare mot nästa vattenhål The New Inn som ligger i andra änden av New Road. Även denna pub var ganska trevlig om än något ruffigare och klientelet mer "blue collar" än på The Brook. Att gå på toaletterna på de flesta av pubarna i England under den kyliga perioden är sällan någon angenäm upplevelse då de flesta helt saknar uppvärmning. Det tillstånd av trängande behov som oftast uppstår efter intag av diverse humledryck förstärks starkt efter entré till detta kylrum som dock fortfarande benämns som WC. 

Drygt hälften valde att stanna kvar för ytterligare vätskeintag medan några tappra kämpade på mot kvadruppeln och gick vidare mot The Princess Royal som absolut inte gjorde skäl för sitt namn, utan konkurrens rundans råtthål. Klientelet verkade mest bestå av arbetslös ungdom eller utförsäkrade män i olika faser av degenerering och ölen serverades i plastglas. Vi konsumerade tämligen snabbt den blaskiga lagern, förmodligen av sydeuropeiskt ursprung, innan vi gick ner mot sista stoppet The Griffin. På vägen ned passerade vi huvudentrén till arenan där det var full verksamhet. Det här var nog det mest populära haket där de på klassiskt manér stekte burgare på baksidan och suget var vid det här ganska stort för just en sådan med ett halvt berg av stekt lök till och några svettiga ostliknande skivor. Helt plötsligt, som sig bör en sådan här höstdag, som vräkte helt plötsligt regnet ned och vi fick snabbt söka skydd in mot väggen. Med tanke på hur mycket folk det var i puben var det inte att tänka på att ta med sig maten in.

Väl inne fick vi stånga oss fram mot bardisken och beställa nödvändiga pint att skölja ned burgarna med. Vid ett bord satt några norrmän och svenskar och åtminstone en av dem var en fd spelare i Kalmar FF som Benno kände igen sedan sin aktiva tid i Allsvenskan. Vi blev kvar här en stund för att vänta ut regnet men även för att det var ett trevligt ställe och vi hade ju fått trevligt sällskap. Eftersom det inte var så många meter till den första puben The Brook så anslöt vi till resten av gänget där innan vi med knappa halvtimmen kvar till avspark gick  den korta biten upp huvudentrén för att hitta våra platser långt upp under tak på långsidan, kanske 15 m från hörnflaggan. Vår vana trogen så lyckdes vi åter pricka helgen när engelsmännen hedrar alla soldater som stupat i de två världskrigen och därför började matchen med en tyst minut.

Brentford var i bra form medan gästande Huddersfield var i rakt motsatt läge så vi liksom majoriteten av de drygt 11 700 åskådarna, var inställda på en relativt enkel seger för hemmalaget och en stark offensiv mot bottenlaget Huddersfield. Brentford hade tre raka vinster innan denna matchen där många av oss med glädje minns den enorma vändningen de 10 sista minuterna i hemmamatchen när de vände 0-2 till 3-2 hemma mot Millwall vilket gav oss i Tipsklubben vår första 13:a! Alla förväntningarna kom på skam och Brentford var märkbart besvärade av Huddersfields kompakta defensiv. Visserligen hade Brentford ett kraftigt bollinnehav men istället för att nyttja dessa oceaner av ytor i mitten av planet körde de, liksom ofta Charlton gör, fast i grötiga situationer ute längs med sidlinjerna. Där görs det som bekant inga mål och det var också väldigt mållöst i halvtid. Griffin Park ligger inte så långt från Heathrow och vissa stunder var det mer intressant att titta på inflygningen när jumbojets ser ut att nästan stå still i luften alldeles ovanför läktartaket. Om Benno tyckte att benutrymmet på British Airways var snålt tilltaget så var det inget mot Griffin Park. Inte ens jag som inte ens når upp till 180 cm fick plats med mina ben, helt i klass med Loftus Road!

Att arenan har 115 år på nacken märks även om den har fått en och annan livsuppehållande ansiktslyftning med åren. Vi blev dock något förvånade att toaletterna i denna delen av läktaren enbart bestod av två stycken bajamajor. När en av dem var upptagen väldigt länge misstänkte vi att någon hade somnat där inne. Det visade sig att den hade gått i baklås så en steward fick dyrka upp den så att den nu väldigt långa kön långsamt kunde minska i omfattning. Medan vi väntade uppstod en kontrovers mellan en hemmasupporter av pakistanskt ursprung som uttalade sig oerhört nedlåtande mot huvudstewarden som var av afrikanskt ursprung. Det var en mindre angenäm och ovanlig upplevelse och så långt ifrån den vardag jag är van vid.

Andra halvlek blev Huddersfield allt vassare i sina framstötar och efter bara 7 minuter fick Karlan Grant sitt drömläge på vänsterkanten där han kunde bryta in åt höger alledeles utanför straffområdet och säkert placerade in bollen i bortre burgaveln. Verkligen Grants patentlösning och han gjorde ett antal sådana mål innan han lämnade Charlton. Nu tänkte nog de flesta att Brentford skulle vakna men de hade kollegialt vaknat upp på fel sida denna dag och några riktigt vassa chanser blev det inte. Huddersfield kunde istället genom hårt defensivt spel och emellanåt över gränsen tillåtet spel försvara sig och åka hem med en viktoria som de väl behövde i sitt prekära läge i tabellen. Den stora behållningen från matchen var den kepsprydde äldre mannen på raden snett bakom som hade en alldeles egen hejaklack när han var i form, ibland tog han sig en liten mikrovila (se bildspelet ovan). Han gav verkligen blanka fan i vad som hände runt om, vad andra eventuellt ropade för tillfället, han körde sitt mantra rakt igenom. Kort, koncist och mycket enkelt, inga tvivel att någon kan missförstå budskapet. 

Om jag inte minns fel så blev det ett besök på The Brook i väntan på att den värsta trängseln vid pendeltågsstationen skulle försvinna men jag kan minnas fel. I linje med H.K.K. Bergendahl i Karl-Bertil Jonssons julafton så kanju ingen jävel hålla reda på alla pubar man har varit på! När vi väl kom till stationen så var det visserligen en del folk men vi kom med första tåget och påbörjade resan tillbaka till Greenwich. Att komma en grupp om 14 personer och försöka få plats på en restaurang en lördagskväll i Greenwichområdet är dömt att misslyckas men det löste sig kemiskt då ungefär hälften kände att det var dags att få vila lite längre än vad gårdagskvällen erbjöd. Cirka hälften av oss inklusive Erikssönerna och Mats, som anslöt vid hotellet, åkte dock vidare en station till Deptford där min gode vän Jeff väntade på oss för en pizza och en lokal pubrunda. Det kräver sin man för att orka med alla dessa mikrobryggerier som man annars aldrig hade hittat till. När vi mer än nöjda rullade tillbaka till hotellet satt de flesta fortfarande och häckade i loungen så det blev lite mer tjöt, cigarrer och kanske även någon dricka innan John Blund knackade på.

3 November

Ingen rast och ingen ro, det var ju rekordtidig avspark på denna söndagsmatch. Redan kl 12 skulle bollen börja rulla så det var bara att hasa sig upp och stoppa i sig en näringsriktig och livsuppehållande frukost innan vi rullade iväg med pendeln från Greenwich mot Charlton. Till skillnad mot gårdagen så var det nu ett strålande väder där solen sken ifrån en nästan klarblå himmel. Lite kyligt var det fortfarande men solen värmde gott där vi stod och väntade på stationen i Greenwich. 

Vi tog den korta promenaden från järnvägsstationen ned till The Valley för att möta upp Marc Stellmacher som företräder German Addicks. Han stod punktligt, på tysk maner, och väntade vid Sam Bartram tillsammans med Olly Groome som många kanske känner igen namnet på från liveuppdateringar på Charltons hemsida och Twitterkonto (ni hittar honom i en intressant intervju här). Jag har varit i kontakt med Marc flera år på Messenger men trots att vi aldrig tidigare har träffats IRL så kändes det som ett kärt återseende, idrott förbrödrar och det är fantastiskt att kunna utöka de globala Charltonkontakterna med ytterligare ett land.

Det blev en liten intervju med Olly och gemensam fotografering med våra tyska bröder (dock väntar vi i dags dato fortfarande på att intervjun skall publiceras och att vi skall få ta del av bilderna). Efter en liten stund dök Ravi upp med våra loungepass så vi passerade ånyo styrelserummet och fortsatte ytterligare två våningar upp till loungen. Vi var bland de första så vi kunde ta i stort sett vilka platser vi ville och sedan gick ölpumparna varma, det är fantastiskt så mycket resdamm som kan samlas på den korta resan mellan Greenwich och Charlton! Vi satt och språkade med varandra, med tyskar och engelsmän, och sedan fick vi det avgörande livstecknet från Gunnar, han hade anlänt Charlton med mesta möjliga marginal. Även han fick sitt loungepass och kunde välförtjänt beställa en öl och pusta ut en stund, sin andra och då var han även ikapp på den fronten. Så var då alla 15 resenärer till slut samlade på en och samma gång!
 

Tyvärr kunde vi inte sitta och ta det lugnt särskilt länge, det var ju som bekant tidig avspark redan kl 12. Jag hade med mig flaggan och för att vi äntligen skulle kunna spänna upp den var det bra att ha några extra minuter på sig. Jag stegade fram till den stewarden som fanns vid vår läktare och frågade:

- Var kan jag hänga upp flaggan? Se det hade han inte mandat att svara på. Men han skulle hämta en supervisor så jag stod snällt kvar och väntade i ca 5 minuter. Samma fråga till supervisorn och han frågade:

- Har du tillstånd för flaggan?

- Ja jag har certifikat på flamskyddsbehandling. 

- Nej, alltså, har du tillstånd att ta med flaggan in på arenan?

Tänka sig att det skall vara så oerhört komplicerat att ta med en flagga in på en arena. Jag anade ugglor i mossen så jag drog en vit lögn.

- Ja jag har fått tillstånd från Olly Groome.

- Vem?

- Olly Groome, speakern.

- Ehhh, aha..... Nja, jag har inte mandat att bestämma var du kan hänga upp flaggan.

- Nähä. Men nog borde det finnas någon på arenan som har mandat att fatta beslut?

- Mmmmm. Jag skall hämta supervisormanagern.

- Gör det, det blir nog bra. Jag väntar här så länge eller?

- Ja, gör det.

Minuterna tickade iväg och det börjde närma sig matchstart men till slut kom överkuckun för alla stewards.

- Var hade du tänkt häng upp flaggan?

Jag anade åter ugglor i mossen. De är världsmästare på att säga nej så jag analyserde läget snabbt och lämnade tillbaks bollen till honom.

- Vi hade tänkt hänga den där du säger att vi får hänga upp den.

Bingo! Han blev ställd när han inte fick ett svar han kunde säga nej till. Han funderade en stund innan han bad mig följa med längst bort åt andra hållet på långsidan tlll den del som är avlyst som ett ingenmansland mellan hemma- och bortasupportrar. Jag hängde upp den bredvid hyllningsflaggan till den polis och Charltonsupporter som föll offer för terroristattentatet mot Westminster 2017 och hann med nöd och näppe komma tillbaka till min plats innan matchen blåstes igång.

Det blev ånyo tapto och tyst minut för att hedra de stupade soldaterna. Det är en mäktig känsla när man lyckas få alla att hålla tyst i en minut för att sedan brytas av mot en ljudvägg, all instängd energi som måste ut efter att ha hållits inne i en hel minut! Charlton hade ju tämligen bra form och även om motståndet var betydligt bättre formmässigt än de tidigare omgångarnas motståndare så kändes det ändå som om vi hade en god chans att åtminstone plocka en poäng. Nu bidde det inte så och vi i likhet med alla andra hemmasupportrar skakade mest på våra huvuden över den håglöshet som laget visade prov på. Undantaget var Gallagher som stormade omkring full av energi över hela planen men en fluga gör som bekant ingen sommar. Värst var det med den gladlynte vänsterbacken Sarr som verkade ha gele i fötterna, max en av tio pass gick till en medspelare och detta uppmärksammade naturligtvis Preston och satte press på honom så fort han fick bollen. Phillips och backkollegerna försökte visa sitt förtroende genom att ändå passa bollen till honom men han var så usel så att ord saknas för att beskriva det och det kändes bara som en tidfråga innan det skulle bli ett mål i baken. Men jag skall inte orda mer om detta då allt redan finns beskrivet i matchrapporten som du kan läsa här. Istället kryddar jag med några bilder inifrån arenan på det som försigicks där. Som ni ser hände det inte allt för mycket men bilderna visar väl på det sätt Preston drog ned på tempot och fick precis matchen dit de ville. Inte snyggt men det är trepoängarna som räknas.

Även om matchen var en besvikelse så hade vi mer roligt att se fram emot, vi hade ju våra loungepass kvar och Marc hade genom kontakter med en av dem som hyr en vip-box fixat så att vi även skulle få komma in i den lounge dit matchens lirare kommer efter matchen. I bästa fall skulle även vår matchhjälte från Wembley Patrick Bauer komma dit som Marc haft löpande kontakt med sedan länge. Särskilt roligt var det att få byta några ord med legendaren och nuvarande assisterande förbundskapten för det engelska landslaget Chris Powell!
 

Det blev lite tid för ytterligare samkväm med nya bekantskaper och även tidigare hjältar som Bob Bolder (målvakt), John Humphrey (mittback) och Keith Peacock (mittfältare och engelska ligans första avbytare). Till slut, innan vi var tvungna att gå vidare, fick vi även till ett härligt gruppfoto! 
 

Vi hade bokat bord på puben The Pilot som ligger på promenadavstånd från The Valley men passade på att ta vägen förbi Anchor & Hope då alla inte hade varit där tidigare samt att det är trevligare att promenera den vägen än att ta kortaste vägen genom helgstängda köpcentrum och stora genomfartsvägar. Förutom en stärkande färdknäpp lyckades vi även där få till ett trevligt gruppfoto, tyvärr hade vi inte tillgång till någon extern fotograf så Gunnar saknas här.
 

Efter ytterligare tjugo minuters stilla promenad genom gamla industriområden längs med Themesen och betydligt yngre parker och bostadsområden kom vi fram till den gamla puben The Pilot Inn som åtminstone har legat här sedan 1801 och är därmed den äldsta puben på Greenwichhalvön. Till Magnus stora glädje så var det tydligt uppmärkt vem det var som hade reserverat deras chambre séparée. Det blev en trevlig avslutning på resan medan alla fortfarande var samlade. Ja, lite upprört blev det när Gunnar upptäckte att hela hans bagage, dvs hans minimala plånbok, var försvunnen. Då vi hade en gått en bra bit och det var mörkt så var det tämligen lönlöst att börja leta den väg vi hade promenerat. Efter visst resonemang kom vi fram till att han allra mest troligt borde ha tappat den på The Valley och då fanns ju en chans att den kunde dyka upp under morgondagen.

Sven-Åke hade införskaffat en 13-tröja i och med den första trettan i den relativt nybildade Tipsklubben inom föreningen. Även om det var jag som hade tippat raden så tyckte jag att någon annan borde få tröjan eftersom jag redan hade en sedan tidigare. Med tanke på de vedermödor en av resans deltagare hade gått igenom så var alla ense om att Gunnar skulle ha tröjan. Vi signerade den mangrannt så att minnet av resan förstärktes.

Efter promenaden i den något temperatursnåla eftermiddagen så var det skönt att äta middag i den gemytliga värmen inne i puben. Timmarna tickade på alltför snabbt och snabbast tickade den för Per-Inge och Victor som skulle ta ett kvällsflyg till Göteborg. De avvek, tillsammans med Mats som hade en arla flight från Heathromw, en timme eller så före oss andra och det blev på återseende i all hast. Vi andra avslutade middagen i godan ro och förmodligen blev det några pints Fuller's till innan vi rundade av.

Kvällen var ju fortfarande ganska ung så jag, Gunnar, Magnus och Richard ställde in siktet på en mikropub halvannan kilometer iväg på andra sidan motorvägen medan de andra, kanske inte ännu lika rutinerade för dessa resor :), kände mer för en lugnare avrundning hemma i hotell-loungen. Det blev en uppfriskande promenad i omväxlande kvarter som började i gränslandet mellan ett nybyggt flerfamiljshusområde och industrilokaler, fortsatte under motorvägen till Blackwall tunnel och slutade i ett stillsamt viktorianskt radhusområde innan vi till slut kom upp på Woolwich Road där River Ale House ligger. Till skillnad mot inför och direkt efter Charltons matcher var det nu väldigt lugnt och bara halvbesatt där två grånade gentlemän putsade glas bakom bardisken. Vi sippade i oss av hantverksölet som fanns av alla kvalisorter, till slut landade det både Ale, IPA och Stout på vårt bord.

Det var inte bara på puben det var glest, detsamma gällde regulariteten på tågen när vi skulle hem. Men som en skänk från ovan fanns en liten servicebutik intill där vi kunde hitta lite, av det annars så vanligt förekommande på våra tågresor i England, färdigblandade drinkar. Fina traditioner skall inte brytas! Liksom föregående kväll satt de flesta kvar i loungen när vi kom till hotellet. Adam hade till och med gått över på Java, de är farliga grejer så där strax före midnatt. Medans det bolmades på cigarrer kunde vi konstatera att kmmunens gatuarkitekter hade lyckats formidabelt med pollarna i gatan, de var perfekt anpassade för 4 st burkar med färdigblandade drinkar. Vilken fingertoppskänsla! Det är nästan så att man blir tårögd.

4 November

Hemresedag och som vanligt avgick våra flyg lite olika tider och från olika flygplatser. Jag och Magnus tog en omelett på The Golden Café och jag kunde inte låta bli att facineras av den kedjerökande damen som satt på uteserveringen och hade köpt en kanna te och några rostade mackor som hon allteftersom hon åt fyllde på med Brown sause mellan skivorna, en sann engelsk gourmand! Efter frukosten tog jag, Amir, Richard, Magnus och Benno en promenad bort mot Greenwich Park alltmedan Gunnar begav sig till The Valley för tredje gången på den här resan. 

Artikeln skriven av Lars Liljegren 2020-01-08.