Gillingham, en resa i kulturens tecken

En liten extra resa på vårkanten blev det när vi bestämde oss för att bredda våra vyer och resa till grevskapet Kent eller som det också kallas, "The garden of England". Bortamatcher brukar medföra nya erfarenheter och Gillingham var inget undantag.

25 April

En 3/4 dag på jobbet och sedan bar det iväg till Arlanda för mig och Richard på denna spontanbokade resa. Efter en del pusslande i kalendrar, hänsyn tagen till helger mm så var det bara denna matchen kvar som var möjlig. Föga anade vi vid bokningstillfället att Charlton skulle vara säkra på en kvalplats vilket gör att vi håller öppet för ytterligare en resa om Wembley står på menyn. Väl på Arlanda var vi nöjda över att vi hade valt att åka med våra bröder från Norge istället för det skandinaviska konglomeratet då de sistnämnda hotade med strejk från midnatt. Även Kevin anslöt på Arlanda efter att ha haft en hyfsat hektisk eftermiddag. Som tur var hade han varit i god tid när han kom fram för där upptäckte han att passet låg kvar hemma. Så det blev en snabb ToR-resa med Arlanda Express hem till Mosebacke för att hämta passet men han klarade det med en timmes marginal, en liten pulshöjare. Undrar hur Benno hade mått om det hade varit han?

Framme på Gatwick hämtade vi hyrbil och sedan snabbt ner till hotellet i Greenwich där Kevin släppte av oss. På vägen passerade vi starten för London Marathon mellan Greenwich Park och Blackheath och trots att det var tre dagar kvar till start så var det full ruljans. Snabbt incheckning och sedan lika snabbt iväg till stamhaket "The Golden Chippy" där den första tradionsenliga Fish and Chips beställdes in, självklart gick jag för haddock (addicks). Lite senare anslöt Jeff som bor i krokarna och efter att ha sköljt ned mat och resdamm så bar det iväg på en lite lokal pubrunda. Först "The Prince of Greenwich" som har en helt galen inredning och sedan "The Greenwich Union" som serverar öl från det lokala mikrobryggeriet "Meantime Brewing Co". Hur de båda sistnämnda pubarna är vad gäller mat låter jag vara osagt och jag skulle nog rekommendera att ni gör som oss och tar maten på The Golden Chippy och sedan håller er till öl på pubarna. Klockan klämtade för oss, last orders, så vi släntrade hemåt för lite sömn.
 
loading...

26 April

Vi bodde på Travellodge vid järnvägstationen i Greenwich som jag kan rekommendera. Det är ett lågprisalternativ där man väljer om man vill boka med eller utan frukost, wifi men om man väljer att inkludera detta så kan man få ett dubbelrum för ca £70/natt vilket är tämligen överkomligt i det här området eller London generellt. Enkelt men rent och snyggt och allt nödvändigt man behöver finns där. Efter frukost så gick vi över till Jeff och lämnade vårt bagage för att bege oss ut på äventyr en bit sydost, närmare bestämt till Chislehurst och dess gruvor/grottor. Ett ställe som många i området vagt känner till men få har varit där, en klart annorlunda upplevelse och ta gärna en utflykt dit. DLR till Lewisham och sedan pendeltåg några stationer och vips så är man ute på landsbygden. Besöket under jord tar inte mer än en 45 minuter och inklusive ett nödvändigt pubbesök för att skölja ur grottdammet så tog nog inte utflykten mer än  ca 3½ timme.

loading...

I det vackra soliga vädret åkte vi under Themsen till Island Garden, tidigare hemvist för Millwall. Efter att de blev utkastade har området av naturliga skäl blivit betydligt trevligare och är idag ett välbeställt område. Efter en liten promenad hittade vi till slut ett litet vattenhål, The Ship, vi kunde krypa in i för lite mat och dryck. Inget att skriva hem om direkt och vi var i stort sett pubens enda besökare trots att det var i slutet av lunchtid. En liten bakgård med 5 bord gav oss lite sol där vi kunde gotta oss till lite innan vi fotledes promenerade tillbaka till Greenwich via "Greenwich foot tunnel", en ca 370 meter lång promenad under Themsen. 

Väl tillbaka på känd mark igen sög det i kulturtarmen och det blev en promenad som tog oss genom Greenwich University (Tidigare huvudsponsor till Charlton) där det pågick en inspelning som utspelade sig på 30-talets Toronto :)  Efter att ha beskådat allehanda konstverk och porträttmålningar i Queens House så hade vi fortfarande lite tid att slå ihjäl innan vi skulle träffa grabbarna grus för en klassisk pup crawl. Det fick bli ett besök på den av Swedish Addicks tätt frekventerade "Gipsy Moth" där en liten kille underhöll alla på uteserveringen med att sopa marken. Han hade noll koll på var kvastskaftet tog vägen så hans pappa hade fullt sjå med att han inte skulle vifta ned alla glas på borden runt omkring.

Vi tog gemensam promenad med Jeff från Greenwich och passerade alla möjliga konstiga saker/affärer/verksamheter längs järnvägsviadukten i tegel som länge var en av världens längsta, den går hela vägen in till London Bridge. Ni som har sett filmen "The Football factory" minns säkert slutscenen, uppgörelsen mellan MIllwall och Chelsea, den utspelar sig i direkt anslutning till till denna järnvägsviadukt.

Kvällens pubrunda började på "Taproom" i Deptford, kvällens första mikrobryggeri där det även blev lite pizza att fylla magen inför kvällens alla godsaker. Här anslöt resten av kompisgänget, Kevin, Matt och Barnie. En av killarna i baren var Charltonsupporter och som många andra reagerade han som många andra med ett förvånat "why Charlton?". Vi kröp vidare till nästa mikrobryggeri "Villages" som var beläget i ett av valven under järnvägsviadukten bara några hundra meter söderut från den första på den magnifika adressen Resolution Road! Efter att ha avnjutit en alldeles nybryggd pale ale tog vi sedan tåget från Deptford till Westcombe Park till kvällens sista mikrobryggeri "The River Alehouse". Även om det är populärt sedan tidigare kan nog populariteten bland män öka väsentligt om de lyckas smita undan en liten stund då IKEA precis har öppnat en butik några hundra meter bort. Här träffade vi på några äldre Charltonsupportrar som blev mycket glada över de svenska supportrarna. En av dem ringde en kompis och berättade vad som hände och en annan hade en stor resebok över världen med sig och slog direkt upp vad som fanns att läsa om Sverige. Minns inte alla sju kortfakta som fanns i början men det var i alla fall Charltonsupportern Björn Borg, ABBA, IKEA, några saker till samt att vi var ett socialistiskt land. Kändes inte helt up to date!

Efter ett par glas var det dags att dra sig in mot Greenwich igen mot den klassiska "Trafalgar Tavern" men vi hittade en nyöppnad klubb i en närbelägen källare som jag dessvärre inte minns namnet på där vi formligen kröp in. Jeff som är ganska välrest kunde med nöd och näppe gå raklång när vi väl kommit ner, tror att Mange, Viktor och Filip skulle ha haft det besvärligare. Ett skönt coverband underhöll och musiken var bättre än ölen så vi fortsatte till kvällens slutmål Trafalgar Tavern där det också erbjuds ett antal lokala ölsorter. Med vacker utsikt över Themsen bort mot Docklands lullade vi sedan hemåt och kunde konstatera att svenskar tycker bättre om öl än engelsmän.....

loading...

27 April

Lördagen började med en klassisk engelsk frukostbuffé på det lokala haket Toby ute i Bexleyheath efter att vi tagit en taxi hem till Kevins mamma där vi bodde resten av tiden. Det märks på priserna att man kommit en liten bit utanför centrala London när man kan få bra tillagad mat, så mycket man orkar, för £6:78. Välfyllda med korvar, ägg, bacon, bönor, äggröra, tomater, toast mm så rullade vi ut och förberedde oss för resans höjdpunkt, Gillingham - Charlton. Kevin tyckte det verkade läskigt att behöva åka tåg till det gudsförgätna Gillingham så det bliv bil.

Utifrån de åsikter vi hade fått höra av alla infödingar så är det nog inte främst Gillingham som man tänker på när man talar om "The garden of England". Har nog aldrig hört så mycket nedsättande prat om en ort tidigare så vi var mentalt förberedda på något i stil med en blandning av Belfast på 80-talet och tvåhövdade tonårsmammor som låg avsvimmade längs med gatorna mad armarna fulla av kanyler. Vi stannade dock först i Rochester som är huvudorten i området där Gillingham hör hemma, bara ca en halvmil från arenan. Rochester är en gammal stad, nästan 2000 år gammal och frundades av romarna. Vi besökte den stora och vackra katedralen som ursprungligen uppfördes på 600-talet. Danskarna var dock återkommande i byn under vikingatiden och dess nuvarande utformning härstammar från 1200-talet. Som tur var fanns det även en pub där vi kunde värma oss litet inför matchen, "The Crown Freehouse".

 

loading...

Tiden började rinna iväg och det var dags att dra sig mot arenan medelst bil. Kevin hade fått ett tips på var det var "säkert" att parkera bilen utan att den blev plundrad medan matchen pågick. Kruxet var bara att gatan låg si så där 3 km från arenan och det var knappt en halvtimme kvar tills matchen skulle börja. Visade sig att det fanns en gata till med samma namn som låg betydligt närmare arenan men att ta sig dit var lättare sagt än gjort med virriga engelsmän i framsätet. Efter ett antal omvägar kom vi till rätt område och efter några minuters letande lyckades vi till slut hitta en parkeringsplats. Med knappt en kvart till godo så blev det en rask promenad till Prestfield Stadium men vi hann med både att bli visiterade och lätta på trycket innan matchen startade, just-in-time så att säga!

Priestfield är en klassisk engelsk arena där det är nära till planen överallt. Läktaren längs ena sidan är hälften så hög som den andra och taket lutar inåt planen med en sarg vilket resulterar i ett antal bollar per match stannar där. Bortasektionen måste dock vara något av det mest anskrämliga som finns att uppbringa i England. Jag minns för många år sedan när vi var i Watford och noterade att bortasektionen saknade tak vilket kändes nedlåtande. I Gillingham har det skalat upp Watford till 2.0 genom att sektionen sedan många år ser ut som en byggnadsställning, problemet är bara att det inte pågår något bygge. Vi hade verkligen turen med oss att sektionen var utsåld, drygt 2300 av de försålda 2400 biljetterna nyttjades vilket bidrog till att det inte drog. Meterologerna hade hotat med strilande regn under hela matchen men det drog förbi norröver och vid några tillfällen tittade tom. solen fram. 

Charlton vilade ett antal spelare och de som fick chansen gjorde väl sitt bästa men jag kan inte känna att någon av dem direkt tog chansen. Att det är tunt framåt blev oerhört tydligt när Bowyer växlade upp till tvåmannaanfall i andra halvlek och Josh Parker kom in bredvid Vetokele, han gjorde verkligen ingen nytta den tid han fick spela. Matchens behållning var Aribo som var på dribblingshumör och bidrog hela tiden till att skapa ytor när medspelarna allt för ofta var alltför stillastående i sina positioner. Båda målen tillkom från vår synvinkel i fel kasse och trots att Charlton alltså vilade flera ordinarie spelare så var de ändå klassen bättre. Gillinghams målvakt hade väl inte heller sin bästa dag på jobbet, det första målet kändes långt ifrån otagbart och det andra var en rejäl tavla när han släppte retur på ett allt för inte märkvärdigt skott.

Snabb promenad tillbaks till bilen efter matchen och Kevin och Jeff var märkbart lättade över att kunna lämna området, de skulle behöva följa med på lite fler av våra matcher för att se ett annat England :) På vägen hem gjorde vi ett kort stopp hos Jeffs föräldrar som bor i samma område som Kevin kommer ifrån. Det var trevligt att träffa en gammal Charltonsupporter som sett Hans Jeppson spela i verkligheten. Han visade oss ett programblad från 1948 som fortfarande var i gott behåll. Kvällen var vigd åt de lokala pubarna i Belvedere/Bexleyheath,  först den lite mer fashionalbla kvarterspuben "The Earl Haig" som var en klassisk stor engelsk pub och därefter det lokala mikrobryggeriet "The Kentish Belle" som är granne med Coop i Bexleyheath och verkligen inte ser mycket ut för världen utifrån men var betydligt trevligare invändigt. Här avslutade vi med ett norskt öl Saskatoon Cheesecake Stout, en kolsvart dessert på 12 %!  Kvällen fortsatte i det lokala nöjeslivet på "The Wrong Un", en Weatherspoonpub där priserna är näst intill hälften mot på andra pubar. Absolut ingen dålig pub men inget ställe man går till för att hitta lokala brygder på fat. Efter ett kort pit-stop på KFC som redan hade stängt sin sittplatsavdelning så kröp vi vidare mot det betydligt mer gemytligare "The Kings Arms" innan det var dags att runda av kvällen. Förmodligen var det redan söndag men tid är relativt.

loading...

28 April

Sovmorgon och sedan en kopp te tillsammans med Kevins mamma innan kosan styrdes mot grevskapet Kent igen. Den här gången var kompassriktningen mer tydligt åt sydost jämfört med lördagen så till Kevins stora lättnad passerade vi Gillingham med god marginal. Kent som ju kallas "The Garden of England" gjorde skäl för namnet och stora delar av småvägarna vi åkte på bildade träden gröna tunnlar, mysigt! Man märker när vägarna inte ändrat sin sträckning så mycket de senaste 300 åren när husen ligger dikt an mot vägen. Många av utfarterna från dessa hus är inget jag skulle vilja uppleva, de såg absolut ingenting. Efter ett litet tag på dessa vägar kom vi fram till en liten by som heter Chiddingstone där byns enda gata kantas av Tudorhus. Flera filmer har använt byn för delar av sina inspelningar just pga dessa byggnader, bl.a. "A room with a view". Kyrkan, St Mary's, har aningar tillbaka till åtminstone 1300-talet. Efter att ha förkovrat oss i den lokala historian körde vi några kilometer till innan vi kom fram till resans pit-stop The Wheatsheaf, en pub med anor från början av 1600-talet och som påstås varit ett favorittillhåll för Henry VIII. Här intog vi en traditionell sunday roast i den sobra atmosfären, väldigt trevligt. Miljön var väldigt lugn och familjär, till och med hundarna fick följa med in och ligga nedanför bordet medan familjen intog sina luncher. Att det är ett gammalt hus fick man märka av när man använde toaletten, där var enkelglaset kvar i fönstret för att garantera att besöken inte blev längre än nödvändiga.

Efter en välsmakande lunch rullade vi vidare och det märks att det är och under lång tid har varit ett område för de välbeställda. Förutom lantbruket så karaktäriseras miljön av storslagna villor, herresäten och slott. En inte helt betydelselös person för den globala nutidshistorien hade sitt boende på en stor gård vid namn Chartwell, nämligen Winston Churchill. Det är bara knappt sex mil in till centrala London och med den intensiteten det var på vägarna på 30- och 40-talet så tog det kanske inte mer än den timme som det gör idag. Men jag kan förstå att det var rogivande för Churchill att dra sig tillbaka hit så fort tillfälle gavs. Att jag inte var helt uppsjungen på hans historia blev jag varse om när jag fick se att han hade fått Nobelpriset i litteratur! När han köpte huset på 20-talet betalade han då svindlande £5000 och lade sedan ner ganska mycket pengar på att bygga om och bygga till, när hissen tillkom vet jag inte men det är ju inget man förväntar sig att hitta i ett sånt här hus! Trädgården runt omkring är en mindre botanisk trädgård med allehanda ovanliga växter. Där finns även ett par svarta svanar som är en gåva från Australien, med tanke på att svanar normalt inte blir mer än ca 30 år så vet jag inte hur många generationer av svanar som har skänkts sedan de ursprungligen kom dit efter andra världskriget.

Väl hemma igen höll vi oss i närområdet efter en mycket aktiv helg men en liten pubrunda hann vi med i alla fall. Den första hade det inte helt ovanliga namnet "Prince of Wales" där vi bl.a. träffade en man som var Charltonsupporter och även hans dotter som spelade i ett av Charltons flicklag och som satt i full matchmundering inne på puben. Den andra puben vi skulle gå till minns jag inte vad den heter men den var hur som helst stängd så istället fick vi gå till "The Fox" som Kevins mamma anmodat oss att inte gå till, inte en bra pub. Den var tämligen sunkig och när man inte ens kan betala med kort blir man något förvånad. Vi strosade hemåt, Jeff tog bussen tillbaka till Greenwich och vi beställde hem den engelska nationalrätten curry!

loading...

29 April

Dags att resa hem och det här blir oftast en tämligen avslagen dag som mest går ut på att invänta planets avgång. Vi flög med Easy Jet från Luton och planet skulle gå först 17:30 så vi hade mycket tid att slå ihjäl efter att vi hade sagt tack och adjö till Kevin och hans mamma. När vi ändå var i närheten så passade vi på att ta en tur förbi Charlton och The Valley genom att ta samma busslinje som Jeff tagit kvällen innan. Alltid trevligt att uppleva vardagsmiljön också och den är väldigt sömnig jämfört med en matchdag. Vi tog en liten avstickare in på en liten återvändsgata för att få en bättre vy över den mäktiga Eastern Terrace och för att få en bättre överblick över hur den ursprungliga ståplatsläktaren såg ut.

Vi fortsatte ned till arenan och inspekterade vår plakett utanför huvudentrén. Den och många andra har blivit rejält slitna där de guldförgyllda bokstäverna nästan helt mist sin glans, något som borde åtgärdas men som det inte förmodligen inte finns pengar till eller som klubben kanske inte ens känner något ansvar för. En liten sväng in i supportershopen blev det också innan vi begav oss bort till järnvägsstationen för att ta ett tåg som skulle ta oss direkt till Luton Airport. Här skulle den här krönikan kunnat ta slut men den tågresan blev en historia i sig som förmodligen hade gett Benno en smärre hjärnblödning och en massiv hjärtattack.

Vi siktade in oss på ett tåg som avgick 13:40 från Charlton som skulle vara framme vid flygplatsen i Luton strax efter 15:00. Tåget kom i tid och vi satte oss tillrätta för att ta en lugn tur med tåget och komma fram i god tid för att hinna äta lite innan flyget hem. För er som nyttjat pendeltågen i Londonområdet så vet ni att det inte är med några svindlande hastigheter man rör sig så sävligt skumpade vi fram till Deptford där vi hade påbörjat vår pubvandring på fredagskvällen. Nästa station är London bridge men den skulle vi inte få se på den här resan. Strax efter avgång från Deptford blev det stopp och vi fick tillfälle att beskåda den engelska arkitekturen genom århundraden genom att alldeles nybyggda hus låg bredvid hus där inget underhåll åtminstone har skett sedan andra världskriget och förmodligen ännu äldre. Efter en längre tids stillastående som kändes som en evighet ropade föraren ut att det var ett större signalfel och de hade ingen prognos över när felet skulle vara löst. Eftersom vi satt mitt på linjen mellan två stationer så var det ju inte så mycket vi kunde göra trots att klockan tickade på. Efter ytterligare en stund passerade tågföraren och hans kompisar förbi oss för att byta tågände och köra tillbaka till Deptford.

Där blev vi strandsatta åt vårt eget öde och antalet taxibilar i det här området är det raka motsatta mot centrala London, dvs i stort sett inga. Att hitta en buss i ett område man inte känner så väl och som sedan segar sig genom en långsamtgående trafik kändes inte heller så lockande så vi tog till apostlahästarna och promenerade tillbaka till Greenwich, dvs motsatt promenad mot fredagskvällen. Vi funderade även på att försöka få tag på en taxi som kunde köra oss hela vägen men med tanke på trafiken var det omöjligt att sia om hur mycket den skulle fastna i trafiken till en kostnad om några hundra pund och vi skulle ändå inte veta om vi kom fram i tid. Lite småsvettiga hann vi med DLR vid 14:20 för vidare transport in till City Thameslink som låg på "rätt sida" om signalfelet. Någon minut efter 15, dvs då vi skulle ha varit framme vid flygplatsen, kom vi fram till järnvägsstationen och skyndade oss ned till plattformen där nästa tåg skulle ankomma 15:06. Vi skulle i så fall vara framme exakt en timme senare än planerat vid flygplatsen, härligt det här fixar sig! 15:05 får vi information om att tåget är ytterligare försenat och ankommer 15:21, hmmm det skall nog gå det med men marginalerna börjar krympa. Man vet ju aldrig hur lång tid säkerhetskontrollen tar!

15:20 kommer ny information om att tåget är inställt och strax därefter passerar tåget tomt förbi för att förmodligen så snabbt som möjligt köra till rätt plats för föraren, att alla resenärer drabbas verkar vara ett mindre problem. Nu börjar vi bli smått nervösa, kommer det att komma något tåg? Ok, nästa tåg skall ankomma 15:29 och skall vara framme strax efter 16, om vi har tur hinner vi med shuttlebussen 16:10 och vara framme 6-7 minuter senare vid flygplatsen. Jag som har ett ganska stort kontrollbehov kände mig hyfsat stressad över att vara helt utelämnad åt andra. Trots allt som hade hänt hade vi klarat ut problemen med alternativa lösningar och förflyttat oss så fort som var möjligt. Jag var tämligen tyst och sammanbiten under den här tågresan, vid ett tillfälle sa jag till Richard "kan inte flyget vara lite försenat när man väl behöver det, det är ju allt som oftast försenat när man själv är i tid!". Naturligtvis blev tåget lite försenat och vi hann inte med den tänkta anslutningen och fick vänta till 16:20 vilket ger att vi har lite drygt en halvtimme på oss att klara av säkerhetskontroll och ta oss till gaten. Fortfarande inom marginalerna om inte säkerhetskontrollen tar alltför lång tid.

I väntan på att bussen skall avgå plingar det till i telefonen, störningsmeddelande från Easy Jet. Tyvärr är planet försenat av tekniska skäl och ny beräknad avgångstid är 21:00, vi kunde inte annat än att brista ut i ett asgarv. Vilken lättnad! Trots alla bekymmer så skulle vi hinna med flyget. Säkerhetskontrollen tog mindre än 10 minuter och vi ställde kosan mot första bästa restaurang. När nu möjlighet gavs så fick det bli en pint för att stilla nerverna och en sista fish & chips. Allting var inmundigat ungefär vid ordinarie avgångstid, dvs 17:30. Då får vi ett nytt meddelande från Easy Jet med uppdaterad störningsinformation. Eftersom Luton är deras bas så har de lyckats få tag på ett annat plan och en annan besättning, den som skulle ha flugit var kvar på Jersey pga. tekniska problem med planet, så ny avgångstid blir 18:00. Hoppsan, nu blev det helt plötsligt bråttom igen för det tog nog en kvart att promenera till gaten. Väl på plats så var personalen lite sen men vi boardade ca 17:45 och lättade 18:10. Nerverna var ännu inte helt lugna så det blev några öl och GT på planet hem men vi kom hem, det var inte mycket som talade för det de föregående 5 timmarna!

Och föga anade jag då att jag mindre än fyra veckor senare skulle vara på väg tillbaka för att se Charlton spela på Wembley!!!

loading...


Artikeln skriven av Lars Liljegren 2019-05-21, 21:09.